Målning av signalvingar, signalmaster, växelklot mm

Painting of signal arms, signal masts etc in Sweden

In the early days semaphore arms and lattice signal masts were painted red and white in different patterns. Wooden signal masts were mostly white. Sighting considerations led to the railways standardising on painting signal arms in two horisontal bands, red and white.

From 1940 the state railways issued a new painting standard, and from now on semaphore arms, semaphore masts, level crossing gates and other safety-relevant hardware was painted red and yellow. This was considered to aid sighting, particularly when the landscape was covered by snow. However, many signals remained red and white.

Disk distant signals had a green disk with a white edge. The mast was usually painted green. Colour-light distants were introduced in 1923 and has always had two distinctive white fields on an otherwise black background. 

From 1975 on a reflective white edge was added to the backgrounds of colour-light stop signals to facilitate recognition of unilluminated signals. After an accident due to a dark distant signal, reflective stripes were also added to the white fields of the backgrounds of colour-light distants.       

Jag har sett en mycket intressant uppsats om färg, form och ytor på synliga delar av äldre signaler. Denna uppsats är planerad att publiceras i Sveriges Järnvägsmuseums årsbok SPÅR, och kommer att ge svar på de flesta frågor om målning av semaforer och andra äldre signaler. Nedan har jag  sammanställt viss kompletterande information.

I Teknisk-ekonomisk beskrivning för Västra Stambanan, utgiven 1872, kan man läsa att semaforernas vingar hade "klar röd färg" på framsidan. Antingen var hela vingen röd eller så hade vingen breda röda tvärband. Baksidan och masten var vita. Skivsignalernas skivor var röda, liksom de skärmar på grindar och svängbroar som indikerade att banan var spärrad. Gröna tavlor användes för att påkalla varsamhet vid skarpa kurvor.

SJ föreskrifter 1912


[Handlingar från SJ III distrikt, landsarkivet Göteborg]

Semaforer skulle målas enligt anvisningarna nedan. Vingarna kunde få målas enligt tre varianter. Den vänstra vingen i alternativ I är en gallerverksvinge, en konstruktion som minskade vindens påverkan och gjorde vingen mera synlig i vissa fall. Vid denna tid hade man dock vid nyinstallationer gått över till plåtvingar utan galler.  


1921 var frågan om semaforernas målning aktuell, och järnvägsstyrelsen fick in synpunkter från i varje fall tre av distrikten [Handlingar från SJ III distrikt, landsarkivet Göteborg]. Andra distriktet förordade, efter att ha hört med lokförare, alternativ I för målning av vingarna. Övre delen av masten borde målas vit för att bli mer synlig. Första distriktet ansåg att alternativ II gjorde vingarna bäst synliga mot himlen. Signalingenjören på tredje distriktet hade dåliga erfarenheter av vingar målade enligt alternativ III i Åkarp. Han ville istället helst se alternativ II, i andra hand alternativ I. 

Skivförsignaler

Varianten med vit kantrand är från särtryck 159. Den andra signalvarianten, med vita och gröna fält, följer inte standard för försignaler. Baksidan såg dock helt normal ut. Möjligen kan detta ha varit en försignal med vridbar skiva (istället för som normalt fällbar skiva). En signal som liknar denna figur (dock inte vad gäller målningen av framsidan) fanns vid Södervärn

1921 började SJ förse de gröna bansignaltavlorna med vit kantrand. Dessa tavlor användes för att markera avsnitt där defekter i banan gjorde att man måste köra långsamt

 

Enskilda järnvägar

Sveriges enskilda järnvägars ingenjörsförbund publicerade 1910 ett förslag till järnvägsteknisk handbok. I avsnittet Signaler konstateras på sidan 13 att de äldre semaforernas trämaster ofta är vitmålade, stålmasterna bör däremot målas i fyra omväxlande vita och röda fält. Man rekommenderar att översta fältet är vitt, så att semaforvingen framträder tydligare. Nedersta fältet bör vara rött eftersom det ligger närmast marken och rödfärg är mindre känslig för förstöring. En del järnvägar målade gallermastens plattjärn i omväxlande vit och röd färg, men detta rekommenderas inte eftersom det är tidsödande och signalen inte blir lika tydligt synlig, Semaforvingar skulle vara röda och vita på framsidan, vita eller vita och svarta på baksidan. Försignalernas mater borde målas i vita och gröna fält, försignalskivans framsida ljusgrön med vit rand, baksidan vit. Vingar och skivor borde målas varje år, masterna kanske vart tredje eller fjärde år.     

Gult och rött vid SJ från 1940

Den 19 januari 1940 gav SJ ut cirkulär 116, där det framgår att rött och vitt skall ersättas av rött och gult vid nymålning eller när ommålning behövs. Detta för "ernående av bästa möjliga siktbarhet". Det som skulle målas rött och gult var semaforer (mast och vingar), växel- och spårspärrklot, hinderpålar, huvudsignaltavlor, röda bansignaltavlor, bomsignalskärmar, slutsignallyktor, slutsignalskärmar samt framändesskärmar på elektrolok, elektrovagnar (sic!), motorvagnar, lokomotorer, revisionsvagnar med eget drivmaskineri och rälsbussar.

Nyansen på den röda och gula färgen skulle vara samma som för vägmärken (bilagorna till KMt kungörelse 44 1937)

Några exempel på målning efter att den nya ordningen införts [Sveriges Järnvägsmuseum]:








Gult och rött även vid enskilda järnvägar

Den 26 juli 1941 sände Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens järnvägsinspektör ut cirkulärskrivelse nr J.73 till de enskilda järnvägarna. Där meddelades "på förekommen anledning" att semaforer skulle målas enligt SJ särtryck 159 från 1914, men med rött-vitt ändrat till rött-gult. Längden på de röda och gula fälten skulle anpassas efter mastens längd. Till exempel skulle en sju meters mast målas i 1,75 meter långa fält. Översta delen alltid röd och den nedersta grå. Vingens baksida skulle vara svart-vit. 

Reflekterande eller självlysande färg

1938 fick SRJ och VGJ tillstånd att på prov måla vissa semforvingar med kantrand av självlysande färg [brev från Ståhle på VoV den 12 juli 1938, Riksarkivet]. Okänt vad det var för typ av färg man skulle använda, och om försöken verkligen genomfördes.

I SJ-nytt nr 3 1955 kan man på sidan 17 läsa om reflekterande signaler. Det är överinspektören för säkerhetstjänsten, Bo Ulf, som nämner att reflexemalj eller reflekterande prismor sedan länge använts på bansignaltavlor, påstigningsmärken mm. Man har även provat reflexbeläggning på bland annat röda och gröna bansignaltavlor, men detta blev inte helt bra, och var dessutom dyrt. Nya prov hade dock inletts med reflekterande elspärrskärm och påstigningsskärm. Bo Ulf skriver också att självlysande färg har provats bland annat på bromsskor, vilket dock utföll ogynnsamt. 

Sedan dess har det kommit betydligt effektivare reflekterande material, och det är numera en självklarhet att de tavlor som överbringar viktig information till lokförare skall vara högreflekterande.

 Huvudljussignalernas bakgrundsskärmar fick vid SJ en reflekterande vit kant. Detta började införas 1975, och gjorde att man kunde slopa de s k backlampor som i viktiga signaler gav en alternativ ljuskälla till det röda skenets normala lampa. V-försignaler har på senare tid ofta försetts med en gul reflekterande bård.

Ljusförsignalernas bakgrundsskärmar hade redan från början (1923) vita sektorer för att lätt kunna urskiljas (undantag sådana försignaler som kunde visa rött sken). Dessa vita sektorer har på senare tid försetts med högreflekterande vita fält. Närmast utlösande orsak till detta var en sammanstötning på södra stambanan efter att en försignal slocknat på grund av strömlös hjälpkraftledning.  


Startsidan

 

Sidan uppdaterad den 2 februari 2017