Tillverkare av ställverk och signalutrustning för järnvägar

På 1850-talet blev det i Storbritannien vanligt med någorlunda avancerade signalsäkerhetsanläggningar. Saxby & Farmer blev snabbt en stor leverantör, men troligen inte till svernska järnvägar. I Sverige användes under järnvägarnas första decennier endast enkla signalanordningar utan förregling. Sådana signaler tillverkades ofta av trä och krävde ingen avancerad teknik. Senare tillkom signaler av järn, i vissa fall manövrerbara på mekanisk väg. Även utrustning av detta slag kunde tillverkas av många små verkstäder.

En annan utveckling var att vissa signaler försågs med elektriska kopplingar. Den elektriska utrustningen levererades antagligen av telegrafindustrin.

Max Jüdel - Roth - Täcklind - ÅSSA

På 1880-talet började svenska järnvägar införa förregling av tysk typ. I vissa fall blev växlarna centralt ställbara. Tekniken importerades från Tyskland, där de brittiska principerna vidareutvecklats högst avsevärt. Främste leverantör var Max Jüdel & Co i Braunschweig. Under lång tid var denna firma största leverantören av signalteknik till både SJ och många enskilda järnvägar. Jüdels representant i Sverige var Jean L. Roth. Mellan 1900 och 1917 tillverkades enklare mekaniska anordningar på Söderbloms gjuterier i Eskilstuna. Förreglingsregister och annan mer avancerad utrustning importerades från Braunschweig. 1913 avled Roth, och verksamheten togs över av Magnus Täcklind.

1917 köpte Täcklind Vagnfabriksaktiebolaget i Åtvidaberg, och ändrade inriktningen till att även omfatta signalteknisk materiel, bland annat sådant som tidigare framställts av Söderbloms gjuterier. Söderbloms hade slutat producera signalteknisk utrustning.   

Företaget i Åtvidaberg hade startat 1897 under namnet AB Åtvidabergs hjulfabrik. 1913 blev det Åtvidabergs Vagn- och Fabriks AB, och enligt en uppgift började man redan då tillverka växlar, signaler och järnvägsbommar.  

1922 gick fabriken i Åtvidaberg i konkurs, men återuppstod 1923 som Åtvidabergs Spårväxlar och Signalfabrik. 1924 blev företaget aktiebolag och hette nu Åtvidabergs Spårväxlar och Signalfabriks AB ÅSSA.   1928 blev ÅSSA registrerat varumärke. 1950 började man tillverka elektriska fällbomsdriv i stor skala. I början av 1980-talet sålde man av tillverkningen av järnvägsmateriel, och 1986 togs AB ÅSSA över av finska Safematic Oy.

Andra leverantörer av mekaniska anordningar

Flera svenska verkstäder började efter år 1900 tillverka mekaniska signalsäkerhetsanläggningar:

Med undantag av Schauman var det närmast kopior av tyska ställverk och överiga apparater som tillverkades. Banmästare Lundins konstruktion är okänd; den kan tönkas ha innehållit speciallösningar avvikande från tysk standard. 

Enklare mekanisk utrustning, exempelvis signalställbockar och fällbommar, levererades även av andra verkstäder. Exempel på sådana tillverkare:

Till Järvsö levererades det 1903 fällbommar enligt "Lundins system patent" - oklart från vilken firma. Inte osannolikt att det var samme Lundin som konstruerat ställverk för Saltsjöbanan.

Det fanns fler företag som var intresserade av signalteknisk tillverkning, exempelvis meddelade Värnamo Möbelfabrik och mekaniska verkstad AB 1914 till SJ att man ville tillverka "signaleffekter". Orderbrist skulle annars antagligen tvinga fabriken att slå igen.[Skrivelse till SJ 1914-09-16, Bkbr arkiv].  Några order från SJ blev det antagligen inte, men istället tycks fabriken ha inriktat sig mot storskalig stoltillverkning för bostäder och kontor, och överlevde till 1970.

Från Tyskland importerades enstaka mekaniska ställverk från Willman & Co och från AEG.

En hel del komponenter köptes från utländska tillverkare, även sådana skenbart enkla anordningar som fotogenlampor för vägbomslyktor. Så sent som 1936 anskaffades sådana lyktor med långtidsbrännare från Lamp Manufacturing & Railway Supplies Ltd i England.

Elektriska ställverk

På 1890-talet blev det i bland annat USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien vanligt med så kallade kraftställverk. I dessa ställverk hade de krångliga mekaniska ledningarna mellan ställverk och apparater på bangården ersatts med elektrisk, hydraulisk eller pneumatisk kraftöverföring. Till Sverige kom de första elektriska ställverken omkring 1910, och leverantör var tyska Siemens & Halske via Siemens Schuckert.

AEG var en annan tysk tillverkare av signalteknisk utrustning, och levererade bland annat många ställverk till Norge. SJ tycks dock ha bestämt sig för att köpa elektrisk signal- och ställverksutrustning från Siemens, och var tillsynes kallsinniga till AEG, liksom till Södertälje Verkstäders elektriska ställverk, som antagaligen var en variant av Siemens. Senare köpte SJ från AEG blockfält, växeldriv och strömmatningsutrustning för signalställverk. Dessvärre var det ofta problem med kvaliteten hos AEG:s produkter, men detta var antagligen beroende av tillfälligheter. NSB och DR tycks ha varit nöjda med AEG:s leveranser.

Ericsson

1915 började L.M. Ericsson att tillverka utrustning för elektriska signalsäkerhetsanläggningar, detta på uppmaning från Statens Järnvägar. Man anställde SJ:s signalingenjör Windahl, och kom på något sätt överens med Siemens & Halske om att få tillverka enligt det tyska företagets ritningar. Ericsson fick snart order både från SJ och andra järnvägar inom och utom Sverige. Företaget hade redan tidigare levererat telegrafapparater och vägskyddsutrustning (ringverk) till järnvägar. 

L.M.Ericsson började senare tillverka även mekanisk utrustning, huvudsakligen via AVOS. Man samarbetade även med Jakobstads verkstad i Finland och Rodelökken i Norge. 1929 övertog Ericsson Förenade Signalverkstädernas Försäljningsaktiebolag (Signalbolaget), där flera tillverkare av mekanisk utrustning samverkade. Tidigare hade Ericsson ett samarbete med Signalbolaget, som erhöll 7.5 % av totalbeloppet som provision på i varje fall de flesta order.

Den nya järnvägssignalenheten lades i ett bolag, L.M. Ericsson Signalaktiebolag, som oftast kallades Signalbolaget, precis som det tidigare försäljningsbolaget. .

På 1920-talet inledde Ericsson ett samarbete med brittiska Westinghouse, som ingick i samma företagsgrupp som amerikanska Union Switch & Signal Co. Kunskapsöverföring från Westinghouse/US&S gjorde att Ericsson nu kunde leverera avsevärt mer avancerade system än vad som varit möjligt med den tyska tekniken. Vissa typer av reläer mm köptes in från Westinghouse. Överenskommelsen med Westinghouse tycks vidare ha inneburit, att det brittiska bolaget fick provision på 2.5 % av totalsumman på alla order med "elektriskt innehåll", även när leveransen inte alls omfattade Westinghouseteknik. 

Signalbolaget började sedan utveckla lösningar på egen hand, och låg på 1950-talet i nivå med många framstående utländska tillverkare. Företaget fick många exportorder. Svårigheten var ofta att hinna leverera i tid, och ibland blev kvaliteten lidande. 1968 upphörde Signalbolaget, och verksamheten inlemmades i Ericsson MI-division. 1989 såldes produktområdet till norska Elektrisk Bureau, och drevs vidare under namnet EB Signal. 1991 blev det ABB Signal, 1996 Adtranz och 2001 Bombardier.   

Bombardier har nu sitt huvudkontor för divisionen kontroll- och signalsystem (Rail Control Solutions) i Stockholm. Företaget levererar alla typer av styr- och säkerhetssystem för järnvägar av alla slag, inklusive metrosystem. Enligt hemsidan hade man år 2011 totalt 440 anställda i Stockholm. 2015 fanns 3600 anställda inom Rail Control Solutions. Detta att jämföra med tusen anställda inom Ericssons signalverksamhet 1987.

Alpha

AB Alpha grundades 1892 av Max Sievert, och fungerade under många år som Signalbolagets underleverantör av ställverksapparater för elektriska ställarställverk. Växeldriv, växelspärrar, impedanser, kabelfördelningshus mm tillverkades också av Alpha [Kallerman, N: "AB Alpha - mekanik och plast" i Ericcson Review 1950 sid 51 - 56]

Westinghouse Brake & Saxby Signal Company - Invensys

har som nämnts ovan varit en viktig underleverantör för Signalbolaget. Den första stora leveransen till Sverige var det elektriska signalställverket till Malmö C mitten av 1920-talet. 

Efter en fusion 1999 kallades företaget Invensys.

2013 köptes Invensys av Siemens.

Siemens & Halske, Siemens

Ericssons intresse för järnvägssignalteknik hade väckts delvis för att SJ såg behov av inländsk tillverkning för den händelse leveranserna från Tyskland hindrades av första världskriget. Nu kunde Siemens dock fortsätta att tillverka och leverera signalteknisk utrustning, men i Sverige blev Ericsson snabbt marknadsledande och Siemens fick en underordnad roll.   

AGA

AB Gasaccumulator började redan före första världskriget levera gasbelysning för järnvägssignaler. Under kriget blev efterfrågan på sådan belysning hög, eftersom fotogen saknades. Snart utvecklades tillverkningen att omfatta både gas- och elljussignaler, liksom kompletta utrustningar för vägskyddsanläggningar. Genom samarbete med amerikanska GRS, General Railway Signal Co, kunde AGA också sälja säkerhetsreläer och annan signalteknisk utrustning. Några kompletta ställverksanläggningar tycks man dock inte ha levererat.   

Sanderson

Alfr. Sandersons maskinfabrik tillverkade under 1930- och 1940-talen automatiska vägskyddsanläggningar.

AVOS och ÅSSA under senare år

AVOS (Avos) tog 1921 över den produktion av mekanisk materiel som tidigare drivits av Svenska Maskinverken, Rååverken och direkt av Ericsson. Samtidigt upphörde Avos med sin vågtillverkning.   

AVOS hade en länge framgångsrik produktion av elektriska fällbomsdriv, centrallås, centralapparater  mm. Så mycket produkutveckling skedde kanske inte, även om man mot slutet av 1940-talet var inne på att bygga reläställverk för SJ, och i varje fall kunde visa upp en prototyp till en manöverapparat för sådana ställverk. 1951 övertogs bolaget av Atlas Diesel, och slutade i samband med detta med den signaltekniska verksamheten. När det gällde elektrisk utrustning överfördes ansvaret för leverans av reservdelar till Ericssons signalbolag, den mekaniska delen övertogs av ÅSSA. [skrivelse till SJ förrådsbyrå 1951-11-08] 

ÅSSA började 1950 tillverka elektriska fällbomsdriv, och konkurrerade snart ut AVOS. Senare under 1950-talet byggde företaget ett stort antal enkla elektriska ställverk, s k centralapparater. Att denna ställverkstyp togs upp berodde på att kapaciteten för att projektera, tillverka, installera och testa reläställverksanläggningar var otillräcklig. De elektromekaniska apparaterna, som alltså byggde på gammal teknik, fick bli ett substitut.

SATT

Det tyska företaget AEG har tidigare nämnts. Efter första världskriget hade AEG ålagts vissa restriktioner när det gällde tillverkning av militärt användbar teknik, och för att kunna kringgå begränsningarna bildade man 1921 dotterbolaget Svenska AB Trådlös Telegrafi (SATT). SATT kom efter andra världskriget även att intressera sig för järnvägssignalteknik, och konstruerade bland annat ett avancerat säkerhetsrelä. SATT var under 1950-talet svensk generalagent för Union Switch. Företaget levererade. i samarbete med utländska firmor, kompletta signalsäkerhetsanläggningar till bland annat Stockholms Spårvägar (tunnelbanan), tunnelbanan i Oslo, Milanos metro och LKAB (Kiruna och Malmberget). Efter en problemfylld leverans av ställverk, linjeblockering mm till Angeredsbanan i Göteborg lade man emellertid ner den signaltekniska verksamheten.  

Union Switch & Signal Co

Till SJ har det stora amerikanska bolaget i stort sett sålt endast genom systerföretaget Westinghouse. Stockholms Spårvägar köpte emellertid från slutet av 1940-talet signalteknik till den nya tunnelbanan från US&S. Leveranserna omfattade bland annat ställverk, kodade spårledningar, hyttsignalsystem och ATC. Företaget ägs sedan 1988 helt av Ansaldo, som har sålt US&S-teknik till bl a Roslagsbanan (se under rubriken Ansaldo).

Integra

Detta var ett schweiziskt företag, som under många år var huvudleverantör av signalteknik till både federala och privata järnvägar i Schweiz. På 1940-talet sålde man ett komplett ATC-system för sträckan Ulriksdal - Upplands Väsby. Detta s k Signum-system, som infördes i stor skala i Schweiz, blev emellertid inte långlivat vid SJ, troligen mest därför att systemet inte klarade att överföra differentierad information. Integra har senare sålt datorstyrda reläställverk till Roslagsbanan. Numera ingår företaget i Siemens.  

Standard Radio och Telefon (SRT)

Detta företag ägdes ursprungligen av amerikanska ITT, sedan bland annat en tid av Alcatel. Viktigaste leverans till järnvägen gällde en stor del av fordonsutrustningen för SJ:s ATC-system på 1980-talet. Sedan gick Standard Radio i konkurs, och ATC-delen övertogs av Ansaldo Trasporti, se nedan.

SAAB Electronic

Denna del av SAAB tillverkade bland annat radarsystem. I mitten av 1960-talet levererade man till Sandvikens Jernverk utrustning för att på induktiv väg lägga om växlar från loken på det interna smalspårsnätet. Minst tre lok fick utrustning. Manövreringen skedde genom att slå växelns nummer på en fingerskiva av telefontyp. Trafiksignaler och portar kunde också styras ["Remote Control for Switch Points", Internation Railway Journal July 1966 s 42] 

1979 publicerade SAAB-Scania en beskrivning av ett Train Dispatching System för gruvor. Jag vet inte om företaget faktiskt i egen regi levererade något helt sådant system, däremot var Saab-Scania i varje fall leverantör av ATC-delen i ett styr- och säkerhetssystem för de förarlösa gruvtågen på Kiirunavaaras 775-metersnivå. Huvudleverantör av systemet var ASEA. CTC-systemet kom från Ericsson (JZA 700). Saab-Scanias ATC-system överförde styrsignaler på induktiv väg (SAAB MDT) via kontinuerliga antennslingor. Dessa slingor kunde ligga i spårbädden eller sitta ovanför kontaktledningen [Öberg, Bertil: "Datorstyrt transportsystem för Kiirunavaara gruva" i ASEA tidning 1980 sid 11 - 16].

I den ovan länkade skriften från SAAB-Scania  talas om "installations throughout the world", vilket kanske avser att Saab-Scania precis som i Kiirunavaara levererade delsystem till dessa installationer.  Det nämns att spårbeläggningen kan kontrolleras med magneter på tågen och att tågen vid lastningsstationerna kan fjärrstyras genom induktiv överföring, något som man i Kiruna uppenbarligen utökade till att gälla hela bansystemet. Växelmanövrering på induktiv väg från loket (som i Sandviken) tas också upp, som ett alternativ till central eller automatiserad styrning.  

Ansaldo - ATSS/ANSAB/ASTS

Ansaldo Trasporti köpte 1989 SRT:s  ”Division Transportelektronik”.  Inom Ansaldo Trasporti fanns då redan Union Switch & Signal. Det nya svenska företaget fick namnet AT Signal System AB (ATSS), vilket efter en tid byttes till Ansaldo Signal Sweden AB (ANSAB) och därefter till Ansaldo STS Sweden AB (ASTS). Det italienska moderbolaget heter Ansaldo STS och ägs till 40 % av Finmeccanica-koncernen. Denna ägarandel togs under 2015 över av Hitachi.  

Eftersom Union Switch & Signal (USS) redan tidigare ingick i Ansaldo, har USS sedan 1989 representerats av Ansaldo STS.

Exempel på leveranser baserade på USS teknologi:

Exempel på leveranser baserade på "svensk" ASTS teknologi:

Ansaldo STS har också i uppdrag att leverera ett CBTC-baserat signalsystem för den stockholmska tunnelbanans röda linje. I september 2017 rapporterades dock att arbetet går trögt, att Trafikförvaltningen kräver tillbaka förskottsbetalningar som gjorts till Ansaldo och att avtalet eventuellt kan komma att hävas. .

Ansaldo CBTC

Cactus

Cactus Rail i Mölndal har levererat fjärrstyrningssystem (CTC) mm till bland annat Roslagsbanan och Haparandabanan. Ett CTC-system till Inlandsbanan beräknas tas i bruk under 2018. 

Alstom, GRS och GE

Thomson-Houston, fransk tillverkare av bland annat signalteknisk utrustning, och la Societé alsacienne de constructions mécaniques (SACM) fusionerades 1928 till Alsthom, numera Alstom. Till den svenska järnvägen har Alstom framför allt levererat rullande materiel, men företaget har även ett omfattande utbud av avancerad signalteknik. Alstom har vuxit genom inköp av bland annat Från och med 2016 tog Alstom över den signalverksamhet som drevs av General Electric. GE som signalteknisk leverantör är i Sverige mest bekant för sin leverans till Tvärbanan i Stockholmsområdet. I detta åtagande ingår ATC-systemet SSC - Sistema Supporto Condotta ("körstöd"), som tas i bruk under 2017. Det amerikanska General Electric GE skall ej förväxlas med brittiska GEC, General Electric Company plc, som också hade signalteknisk tillverkning och med vilket Alsthom 1989 bildade ett samägt bolag inom elkraftområdet.  

2016 rapporterades att Alstom planerade att ta över även Thales järnvägssignaldel, och smälta samman denna med det som övertagits från GE. Den franska regeringen stoppade dock denna affär.


GRS bildade 1986 tillsammans med ett kinesiskt bolag the Chinese-American Signal Company (CASCO) som producerar signalutrustning och -system för folkrepubliken Kina.

Vossloh Verkehrstechnik

På 1990-talet började Banverket intressera sig för datorställverk baserade på programmerbara logiska styrsystem - PLS. Denna teknik borde kunna förbilliga ställverken. Ett svenskt företag, NovoSignal AB, satte igång arbetet, men blev sedan uppköpta av tyska Vossloh. Ställverket, benämnt Alister (alternativt litet ställverk och linjeblockering) blev ingen framgång i Sverige, men införs nu i Tyskland.

La Compagnie des signaux et d'entreprises électriques - CSEE (numera CS Transport)

Franskt företag startat 1902, började med att leverera utrustning för automatisk linjeblockering. Sålde signalreläer till SJ i varje fall under 1920-talet

SILEC - La Société industrielle de liaisons électriques et de câbles

Franskt företag som, när det gäller järnvägssignalteknik, är helt inriktat mot rälskontakter. Sådana har levererats bland annat till SJ. Företaget gick senare upp i SAGEM.

NKT Dedicom A/S

Danskt företag som tillsammans med danska statsjärnvägarna DSB i början av 1990-talet utvecklade vad som sades vara en framtidssäker lösning för dataöverföring i signalsystem ["Ny sikringsteknik", Jernbanen 1992 nr 6 sid 197 f]. Den centrala delen i lösningen var säker överföring på fiberoptisk kabel med s k FST-modem (Fast Sequenced Transport??). I Danmark och Sverige installerades många sådana modemförbindelser för linjeblockanläggningar.  NKT Dedicom blev 1997 uppköpt av Sasib, som i sin tur året därpå köptes upp av Alstom. Ytterligare ett år senare slutade Alstom att tillverka FST-modem. Man hade tagit fram annan teknik.

FST-lösningen var alltså inte helt framtidssäker, och i Sverige har vissa sträckor byggts om till annan teknik för att frigöra reservdelar. 

Thales

Franska Thales är en av de största aktörerna på järnvägssignalområdet, men har vad jag vet inte levererat något i Sverige. En viktig produkt för Thales är SelTrac, ett säkerhets- och styrsystem som ursprungligen utvecklades av Standard Elektrik Lorenz (SEL).  
 

--------

Ett signalteknikföretag som såvitt bekant inte levererat till svenska järnvägar:

 

 

Källor

[Konstruktionsbyråns liggare] Kungliga Järnvägsstyrelsen, Konstruktionsbyrån: Uppgifter rörande växel-och signalsäkerhetsanläggningar vid Statens Järnvägar [SJ arkiv/Riksarkivet]

Andra arkivhandlingar från SJ hos Riksarkivet, Göteborgs landsarkiv och Sveriges Järnvägsmuseum

Arkivhandlingar från Telefon A.B. L.M. Ericsson hos Centrum för Näringslivshistoria

"100 years of optimising the flow of trains. Rail control solutions". Bombardier 2015

Jacobaeus, Christian:  "L.M. Ericsson 100 år. Band III, teletekniskt skapande 1876 - 1976", 1976

Sida om tyska tillverkare på webbplatsen Berliner Stellwerke

Gernigon, Alain: "Histoire de la signalisation ferroviaire française" 1998, sid 376 - 382

R.L.K-e: "Affärsjubileum" [om Jüdel, Roth m fl) i  "Järnbanebladet" 1922 nr 6

"SATT to Install New CTC System in Kiruna Mine", "International Railway Journal" 1964 okt sid 92

Uppgifter från de olika företagen



Sidan uppdaterad den 21 september 2017 

 

Startsidan