Vägskydd: Ljus- och ljudsignaler

Automatiska ringverk började införas 1910. [Windahl 1922 sid 77]. 1919 fanns bara vid SJ 114 ringverksanläggningar.



Ringverk med varningsskyltar [1919 betänkande, bild 69 och 70], Det fanns många varianter av varningstexter, t ex "Stanna då signalklockan ljuder! Obs. Strafflagen Kap.19", "Passera ej banan då tåg höres eller synes komma ej heller då klockan ringer", "Passera ej banan då klockan ringer. Iakttag försiktighet även då ej klockan ringer". Skyltarna var av plåt och vanligen 40 cm höga och 60 cm breda med svart text på vit botten [1919 betänkande sid 81]



Omkring 1920 ledde den ökade motorfordonstrafiken till krav på varningssignaler som även kunde uppfattas inne i en bil. Motorfordonsförare behövde också bättre varningsmärken än de anslag som fanns vid övergångarna. Man provade olika typer av varningslyktor och belysta varningstavlor. Leverantör var AGA. En del varningslyktor visade ständigt fast eller blinkande sken, i vissa fall bara i mörker. Mer effektiva var säkerligen de lyktor som övergick från blinkande till fast sken när tåg närmade sig. En annan variant ändrade färg på blinkljuset när tåg var på väg, och det förekom även att belysningen av varningstavlan då övergick från blinkande till fast sken. Att man valde blinkande sken som normal signalbild var säkerligen för att spara gas.  [Hjortzberg 1922 sid 69 - 71].
 
1922 hade man kommit fram till att den bästa typen av varningssignal var att normalt ha grönt blinkljus, som växlade till rött blinkande sken när tåg närmade sig korsningen. I vissa fall belystes dessutom varningstavlan med fast vitt sken när tåg var på ingång. Signalbolaget utvecklade ett liknande varningssystem baserat på elektriska ljussignaler.   [Hjortzberg 1922 sid 71 - 73]. Ibland nöjde man sig med en gemensam ljussignal för båda sidor av banan. Framför allt vid dubbelspår måste denna signal placeras högt för att inte skymmas av passerande tåg.



Ljussignaler vid Silverdal östra (ovan) respektive Heby norra (nedan). Normalt grönt blinkljus mot vägen, när tåg nalkas övergick signalena till att visa rött blinkljus, samtidigt som en separat brännare i lyktan belyste varningstavlan med fast vitt sken [1919 betänkande]




 
 
Automatiska ringverk i kombination med gasljussignaler var vanliga fram till 1960-talet. Första anläggningen fanns vid Vallstanäs på sträckan Uppsala - Stockholm, och det är troligen den som syns på bilden ovan. Kryssmärket ser ut att ha orange bakgrundsfärg, men de två korslagda skyltarna i krysset sitter inte längre i 90 graders vinkel. Man ändrade ganska snart vinkeln till den variant som syns ovan, kanske för att det skulle gå lättare att läsa varningstexten. Gastuben finns i det runda skåpet nedtill på stolpen. Vid växling mellan rött och vitt sken ändras även blinkfrekvensen [Sveriges Järnvägsmuseum]  Signalingenjör Lejdström beskrev 1950 hur en sådan anläggning fungerade.  
 
Ljus- och ljudsignalanläggningar fungerade nästan alltid automatiskt, genom att tågen påverkade spårledningar och/eller rälskontakter. Vid stationer fanns möjlighet att koppla ur automatiken för att undvika att vägtrafiken hindrades alltför mycket vid till exempel växlingsrörelser. Ett fåtal ljudsignalanläggingar sköttes helt manuellt.
 
Ett exempel från NKlJ (Stjärnsfors) belyser problem som kan uppstå när ljus- och ljudanläggningar ligger på eller invid obevakade driftplatser.  Ritning vägskydd Stjärnsfors.
 
 

Ovan ett exempel på automatiska ringverk vid f d Mellersta Östergötlands Järnvägs elektriska bana. Anläggningarna styrs av korta spårledningar, och vid vardera vägen finns kontrollsignaler som "visar fast brandgult sken mot banan, då klockorna ringa". Dessutom röda stoppsignallyktor vid inkopplingsspårledningarna, för att hindra systemet att komma i otakt vid körning med följetåg. [Ebrsi arkiv]
 

Automatiska elektriska ljussignaler vid Västergatan i Borås 1926 [Sveriges Järnvägsmuseum]. Det fanns en alternativ konstruktion av elektrisk ljussignal som tillverkades av Sandersons Maskinfabrik. Den hade färgväxlare och blinkningen producerades av en roterande skärm med hål. På dessa signaler ändrades inte blinkfrekvensen vid skifte mellan månvitt och rött sken.
 

Källor

[1919 Betänkande]  "Betänkande och förslag rörande åtgärder och bestämmelser vår vinnande av säkerhet för trafiken å väg vid korsning med statens järnvägars spår i samma plan", 1919 [Riksarkivet]

[1948 Betänkande]  "Betänkande... avgivet av 1948 års utredning angående järnvägskorsningar, del 1: Förslag", 1949 

[Hjortzberg 1922]  Hjortzberg, Y: "Grindbevakningsproblemet",  Sveriges Enskilda Järnvägars Ingenjörsförbund meddelande nr 66, 1922, sid 63 - 76

[Windahl 1922]  Windahl, E.G.: "Grindbevakning och dess ersättande med automatiska anordningar",  Sveriges Enskilda Järnvägars Ingenjörsförbund meddelande nr 66, 1922, sid 77 - 92



Vägskydd

Startsidan

 

Sidan uppdaterad den 10 juni 2015