Någon gång före 1933 skrev Ture Hård nedanstående redogörelse, som uppenbarligen varit avsedd att publiceras i Ericsson Review. I ett följebrev med endast en oläslig namnteckning som avsändare, sägs att den "intressanta" uppsatsen returneras eftersom den för tillfället inte kunde publiceras "i en så starkt försäljningsinriktad skrift som vår Review". Detta motiverades med att man för närvarande varken tillverkade eller hade förfrågningar på CTC-materiel. En ytterligare orsak kan vara att uppsatsen kanske är intressant endast för den som redan har kunskap om CTC-tekniken. Hela beskrivningen är mycket detaljerad.

Skrivelserna finns i Bbrsi 240/42 i volym Bbrsi EI:13

Texten har huvudsakligen OCR-tolkats, men Hårds handskrivna ändringar och tillägg har i vissa fall visat sig vara oläsliga även vid okulärtolkning.
    

Centralized Traffic Control.

Under de senare åren har i fackkretsar uppmärksammats ett nytt system för fjärreglering av trafikanordningar, vilket under benämningen C.T.C. (Centralized Traffic Control)  synes hava fått en utsträckt användning i Amerikas  Förenta Stater och nyligen introducerats även i Europa. En redogörelse för denna anordnings verkningssätt torde därför vara av intresse. Detaljuppgifterna i följande uppsats hava hämtats från den till svenska patentet n:o 73710 hörande beskrivningen, vilken offentliggjordes den 1 mars 1932. Från patentbeskrivningen äro hämtade i fig, 3 och 4 visade kopplingschemata,  vilka dock här framställts i en överskådligare och för fackman på det signal tekniska området mera begriplig form. Vid redogörelsens utarbetande har vidare stått till förfogande en av patentinnehavaren The Westinghouse Brake & Saxby Signal Co. Ltd, utgiven broschyr D.P.20 samt uppsatser i Modern Transport och Railway Engineering rörande en i England nyligen utförd anläggning,  som torde vara den första av detta slag i Europa.

C.T.C. systemet använder sig av code-signaler för fjärrmanövreringen och innebär sålunda på sätt och vis en överflyttning till det järnvägssignaltekniska området av metoder, som förut tillämpats inom automattelefonien och vid selektortelefonanläggnlngar vid järnvägslinjer.  Medelst  C.T.C.-systemet är det möjligt att medelst code-signaler från en godtyckligt belägen central över ett enda par trådar, som sträcka sig från centralen till och längs med järnvägslinjen uppsöka och inkoppla vilken son helst av stationerna och inom denna utvälja och påverka signaler, växlar eller andra där befintliga organ för trafikens reglering, över samma par trådar erhålles vid centralen en positiv anmälan, då åsyftade manövrer vid stationerna blivit verkställda. Aven sådana förändringar i trafikregleringsorganens tillstånd, som kunna uppstå utan centralens inverkan bliva medelst C.T.C. systemet omedelbart repeterade vid centralapparaten.

Antalet stationer, som på detta sätt kunna betjänas från en central av standardtyp över tvenne ledningar utgör 35. En variant av samma system, som betjänar sig av tre ledningar, möjllggör betjänande av 81 stationer.  Enligt uppgift hava med tillfredsställande resultat anläggningar utförts med ett avstånd av omkring 15O km. mellan centralan och den längst bort belägna stationen.

Centralapparatens yttre framgår av fig. l, och i fig. 2 viss detalj av densamma. Den vertikalt ställda manövertavlan är indelad i vertikala fält, vart och ett innehållande två ställare med kontrollapor och två tryckknappar, vilka ärplacerade mitt under ställarna. Varje dylikt fält motsvarar i C.T.C.-systemet en station, bestående exempelvis av en växel jämte de signaler, som erfordras för dirigering av rörelserna genom växeln. Över ställarna är anbragt en illuminerad spårplan,  som ger i stora drag en bild av det spårområde, som skall kontrolleras. Lamporna å denna spårplan visa 1 varje ögonblick, var tågen befinna sig inom sträckan.

 I den 1 fig. 2 visade apparaten är den övre ställaren använd för manövrering av en växel och har tvenne kontrollaapor,  som visa, vilketdera läget växeln intager.   Den nedre av ställarna användes för manövrering ev signaler och bar tre kontrollampor, av vilka den mellersta motsvarar "stopp" i samtliga signaler, den vänstra "kör* i signal för rörelse ät vänster och den högra lampan "kör" för rörelse ät höger.
 
Den nedersta knappen är en s.k. startknapp,  (i det följande benämnd P),  som intryckas för varje gäng en order utsändes å linjen.  Den andra knappen i fig. 2, betecknad "Call-on" kan användas för s.k nödfallsutlösning, då en på "kör" ställd signal behöver återställas till "stopp" och tågvägen ändras utan att tåg framgått.

Nedtill till höger å manövertavlan äro anbragta tvenne för alla centralapparatens fält gemensamma tryckknappar, av vilka den ena användes för att stoppa eller återtaga en redan avsänd manövercode innan denna fullbordats, och den andra för att påkalla förnyad anmälan från stationerna angående ställningen å därvarande apparater. Lamporna ovanför dessa knappar visa, då linjen är upptagen ar en utgående manövercode resp. en inkommande anmälningscode.

Av ovanstående framgår att en station i C.T.C. systemet i regel  icke får uppfattas som en station i vanlig betydelse inom järnvägsterminologien. På en mötesstation med en växel i vardera änden komma sålunda i regel två C.T.C-stationer,  omfattande var sin ände av mötesstationen.  För en linjeblockpost med en signal åt vardera hållet räcker det med en C.T.C. station, med för en blockpost å dubbelspårig bana krävas två C.T.C. stationer, enär signalerna för det ena spåret måste kunna regleras oberoende av signalerna för det andra spåret.

För att underlätta förståelsen av efterföljande beskrivning torde här från början böra nämnas, att C.T.C. systemet i och för sig icke avser att åstadkomna förregling i gängse bemärkelse,  d v s beroenden mellan växlar och signaler och mellan signaler inbördes,  utan utgör endast ett medel för påverkande av avlägset liggande trafikregleringsanordnlngar. Av trafiksäkerhetshänsyn betingade beroenden mellan de olika stationsorganen åstadkommas genom särskilda anordningar vilkas verkningssätt är i huvudsak detsamma som i hel- eller halvautomat!sk aväxel-och signalsäkerhetsanläggningar av standardtyp.

 I fig. 3 och 4 visas kopplingsschemata för en C.T.C.  anläggning för maximalt 12 stationer.  Centralapparaten,  som framställas i fig. 3 består sålunda av 12 fält av den sammansättning som visas i en skiss nedtill i mitten på figuren. Varje fält består av:    I fig. 4 framställes en typisk station, vilken enligt skissen nedtill i figuren hestår av;
   Tolv dylika stationer kunna regleras från centralapparaten,  då samtliga 12 fält i denna utnyttjas.

Centralen och stationerna förbindas med en dubbelledning, i vilken linjereläerma R äro inkopplade i serie. i serie Av dylika reläer finnes ett vid centralen ocb ett vid var och en av stationerna. I viloläge framflyter ström genom linjeledningen och samtliga R-reläer äro då attraherade.
 
Kommunikationen mellan centralen och stationen sker genom codesignaler,  vilka utsändas från centralen, då en verkställlghetsorder skall meddelas, och från stationerna, då anmälan till centralen skall lämnas, att ordern är verkställd, eller att eljes någon förändring inträtt vid stationen t.ex. ett en spårledning blivit upptagen, en signal gått på "stopp" o.s.v.
 
Codesignalerna bestå av ett antal efter varandra följande avbrott i linjeströmkretsen, som därvid slutes ett ögonblick mellan varje avbrott.
 
För den i fig. 3 och 4 visade anläggningen bestå codesignalerna av 16 dylika avbrott. Signalerna särskiljas från varandra och verkar på olika sätt, därigenom att vissa av avbrotten, som äro längre än de övriga, inpassas i codesignalerna på olika platser så att varje signal får en från övriga codesignaler skild karaktär.

Det första avbrottet i varje codesignal användes sålunda för att särskilja utgående och ingående signaler. I en från centralen för ordergivning utsänd s.k. manövercode är sålunda första avbrottet alltid långt, under det att företa avbrottet i de från atationerna utgående anmälningscoderna alltid ax kort.  att kort avbrott har en varaktighet av omkring 0,1 sek., ett långt avbrott omkring 0,4 sek.

Av de följande avbrotten användas n:ris 2 t.o.m. 8 i manövercoderna för att utvälja stationen och i anmälningscoderna för att utvälja visst fält i centralapparaten.

Vid den i fig 3 och 4 visade anläggningen med 12 stationer äro alltid två av avbrotten n:ris 2 till 8 långa.

Ett av dessa ar förlagt till avbrotten n:ris 2-4 och det andra till något av avbrotten n:ris 5-8. Det första avbrottet utväljer en grupp på 4 stationer eller fält och det andra avbrottet en av stationerna eller fälten inom denna grupp. Stationen n:r 1 och tillhörande fält karaktäriseras sålunda genom att avbrotten n:ris 2 och 5 äro långa, under det att n:ris 3, 4,  6, 7 och 8 äro korta. För stationerna och fälten 2, 3, 4, 5, 6 etc, äro avbrotten 2 och 6, 2 och 7, 2 och 8,  3 och 5,  3 och 6 etc. långa.

I återstoden av utgående manövercodesignaler användes avbrotten n:ris 9-15 för att bestämma det läge de olika organen inom den av codesignalens förra del uppsökta stationen skola intaga, varefter avbrott nr 16 slutligen påverkar dessa organ pä avsett sätt och återställer därpå centralen till utgångsläget.  Vid en ingående anmälningscode användas på motsvarande sätt avbrotten n:ris 9-15 för att bestämma läget å vederbörliga indikatororgan i det fält, som av codesignalens första del blivit uppsökt, varpå det 16:de avbrottet verkställer den slutgiltiga inkopplingsordern ----- återställer  anordningarna vid stationen till utgångsläget.

I det i fig. 3 och 4 visade exemplet användes i utgående coder avbrotten nr 11 och 12 för växelns manövrering.   Ett långt avbrott vid 11 bestämmer sålunda,  att växeln skall intaga normalläge (+läge), och ett långt avbrott vid 12, att växeln skall läggas i omlagt läge (-läget).  I varje codesignal kan följaktligen endast endera av dessa impulser vara förlängda.

Impulserna n:ris 13,  14 och 15 användes för signalernas manövrering sålunda att ett långt avbrott vid n:r 13 ställer signal Fh för högergående tåg till "kör", ett långt avbrott vid n:r 14 sätter samtliga signaler på "stopp" och ett dylikt vid nr 15 signalerna Fv för vänstertrafik till  "kör".  Endast ettdera av avbrotten 13, 14 och 15 kan därför vara långt i en och samma codesignal.   Vederbörlig signal Flh eller F2h resp.  F1v eller F2v, väljas sedan inom själva stationen genom av växeln påverkade lokala kontakter.

Vid de från stationerna utgående anmälningscoderna kunna impulserna användas på följande sätt:  Vid såväl manöver- som anmälningscoderna är den sista impulsen n:r 16 som inkopplar apparaterna och avslutar codesignalen, alltid lång.

Av ovanstående framgår att såväl i en från centralen utgående manövercode som en dit ingående anmälningscode 6 av avbrottsimpulserna äro långa och de övriga 10 korta. Mellan avbrotten ligga 15 slutningar av ungefär 0.1 sekunders varaktighet.  En fullständig codesignal kräver sålunda en tid av 0.4 x 6 + 0.1 x 10 + 0,1 * 15 = 4,9 sek. Ovanstående tider äro approximativa och endast relativa. I verkligheten torde tiden för en codesignal vara kortare och uppgives sålunda vid utförda anläggningar vara omkring 3 1/2 sekunder,   Med i det föregående omnämnt treledaresystem för codesignalernas överföring har tiden nedbragts  till endast 1 1/2 sek. för överföring av en komplett codesignal. Kort signaleringstid är givetvis av vikt vid starkt trafikerade linjer med många stationer ---- linjerna kan användas endast för en överföring i sänder.  Återgå vi till fig. 3 och 4 så framgår av  i fig. 4 angivna teckenförklaringar ett i anordningarna ingå dela neutrala,  dels polariserade reläer.  Av de neutrala reläerna äro en del utförda med normal utlösningstid,  under det att vissa reläer äro inreglerade för utlösningstider av 0,1,  0,2 och 0,3 sek. Tiderna äro fortfarande endast att betrakta som relativa tal.  Av polariserade reläer förekomma i kopplingsschemorna dels  dylika med en lindning, i vilken strömriktningen ändras, då reläets ankare skall omställas, dels dylika med två lindningar,  av vilka den ene användes för att ställa ankaret åt ena hållet och dan andra för att ställa ankaret åt andra hållet.

Reläernas ankaren äro försedda med kontakter, vilka vid de neutrala reläema ändra ställning varje gång strömmen i magnetlindningen slutas eller brytes. I förra fallet uppstår brytning vid backkontakterna och slutning i frontkontakterna, i senare fallet, d.v.s. då reläet faller, uppstår avbrott i framkontakterna och slutning vid backkontakterna.

Vid de polariserade reläerna omkastas kontakterna vid varje ändring av strömriktningen genom reläet, men kontakterna kvarstanna på grund av ankarets permanenta magnetism i det vid strömriktningen intagna läget, även om strömmen brytes,  och ändra ej läge, förrän magnetfältet omkastas genom en ny strömsignal, som ändrar magnetfältets riktning.  Vid reläer med två lindningar användes den ena lindningen för magnetisering i ena riktningen och det andra för magnetisering i andra riktningen.

Betrakta vi nu linjeströmkretsen så finna vi, att strömmen i denna i normalläget såväl vid centralen som stationerna är sluten över backkontakter å manöverreläer T.  Strömkretsen ligger då klar för mottagning av codesignaler såväl vid centralen som vid stationerna.   Då ett relä T attraheras, omkastas kontakterna å T och strömkretsen inkopplas över en framkontakt å sändarereläet V. Genom upprepad slutning och brytning av strömmen till reläet V åstadkommes i linjeströmkretsen de omväxlande brytningar och slutningar,  varav en codesignal är sammansatt.

Av kopplingsschemat för linjeströmkretsen framgår, att en från centralen.utsänd codesignal påverkar hela linjen från centralen till den sista stationen n:r 12. Detta är förhållandet även vid sändning från stationen n:r 12.  Vid utsändning av codesignaler från någon av mellanstationerna blir däremot i och med det att manöverreläet T attraherats den bortom stationen liggande delen av linjen frånkopplad och ersatt med ett motstånd, vars storlek är lika med motståndet hos den frånkopplade delen av linjeströmkretsen. Motståndet bör sålunda vara mindre ju längre bort från centralen stationen är belägen. Vid den sista stationen bortfaller motståndet,  enär vid sändning från denna station hela linjeströmkretsen ar inkopplad liksom vid sändning från centralen.

Inställning av manöverreläet T 1 laga för sändning sker såväl vid centralen som vid stationerna med hjälp av ett polariserat startrelä H, vara minuskontakt sluter strömman till reläets lindning.

Startreläets minuslindnlng påverkas vid centralapparaten genom framkontakter å fältväljarereläerna H1, H2, H3 etc, vilka i sin ordning påverkas genom intryckning av startknapparna P1, P2,  P3 etc. Då startknappen släppes, fasthålles reläema h1, h2 etc över egna kontakter å fältsökarereläerna S1, S2, S3  etc.  Då T attraheras brytes strömmen till minuslindningen å det polariserade startreläet H, men dess minuskontakt vid T förblir dock sluten genom att ankaret ligger kvar på grund  av sin permanenta magnetism.

Betrakta vi därefter motsvarande anordning vid stationen i  fig. 4 så finna vi,  att startreläet H minuslindning här inkopplas över kontrollkontakter å de olika organ,  varav stationen är sammansatt och vilkas ställning skall  anmälas till centralapparaten genom en codesignal. Utlösning av spårreläet TR medför exempelvis,att en ström till H-reläets minuslindning framgår över reläets kontrollkontakt TR a,  +kontakt å ett polariserat relä TR och backkontakt å T. Då T attraherat brytes strömmen till H, men den -kontakt å H, som påverkar T,  förblir dock sluten på grund av ankarets permanenta magnetism.   Samma inverkan å startreläet h har tydligen även omställning av en växel eller ändring av ställningen å en signal.

I förbigående må här nämnas, att vid stationerna startreläets H minuslindning även kan påverkas av en i kopplingsschemat synlig grenströmkrets över en kontakt Bl. Denna grenströmkrets träder i funktion, då centralen önskar starta en codesignal från en station för att erhålla förnyad kontroll av stationsorganen, utan att något av dessa ändrat ställning.  Centralen utsänder då en codesignal,  vari impulsen förlängts genom intryckning av en härtill  avsedd tryckknapp.   Förlängningen av den nionde impulsen medför omställning av startreläet vid stationen vid minusläge vilket har till följd, att en codesignal utgår från stationen, så snart den från centralen kommande manövercoden avslutats.

Slutandet av kontakten å H-reläet vid centralen (fig. 3) åstadkommer först såsom redan nämnts, att manöverreläet T attraheras, varigenom linjeströmkretsen brytes och linjereläet R utlöses. Detta medför omedelbart att strömmen slutes till codereläerna B1 och Cl, och såsom nästa steg attrahering av ingångsreläet E, samt blockeras reläet Ka, varpå fasthållningskretsar över egna framkontakter slutas såväl för Ka som för B1, Cl och E.  Vidare slutes strömkretsen för ett annat blockeringsrelä, K. över framkontakter å Ka och impulsreläet I, vilket sistnämnda hålles attraherat över en framkontakt å linjereläet R.  Genom slutning av framkontakter å K och Ka åstadkommes  även en fasthållnlngsströmkrets över egen kontakt  för manöverreläet T,  som därpå förblir magnetiserat, till dess att codesignalen är fullbordad.

Flytta vi oss nu till högra delen av figuren så finna vi, att attraheringen av T åstadkommer attraktion av  tidreläet X,  vars kontakter i sin tur dels  framsläppa strömmen till  tidreläet Y, dels förbereda strömslutning till tidreläet Z, som attraherar,  då codereläet Bl attraherat. Vi bemärka vidare att  i strömkretsen för X finnes inkopplad dels en backkontakt å Y, dels parallellt med denna kontakt även en framkontakt z. Vid nyssnämnda attrahering av X framgick strömmen över backkon takten å Y, men efter attrahering av Y överflyttas strömmen från nämnda kontakt till framkontakten å Z, så att X förblir attraherat.  Av kopplingsschemat finna vi slutligen att en backkontakt å X avstänger strömtillförseln till sändarreläet V, som därför tillsvidare är strömlöst och håller linjeströmkretsen bruten.

Detta tillstånd fortfar under 0,2 sek., under vilken tid  impulsreläet I hinner magnetisera, så att detta relä utlöses. Strömmen till Z brytes då vid en framkontakt å I, så att även relä Z utlöses efter 0,1 sek förlopp, och efter ytterligare 0,1 sek. faller därför även relä X. Sändarreläet V attraheras nu över en backkontakt X och en framkontakt Y.

Linjeströmkretsen blir därigenom ånyo strömförande och linjereläerna R attrahera. Strömavbrottet under har tydligen haft en varaktighet, som är lika med summan av frigöringstiderna för reläerna I, Z och X eller tillsammans omkring 0,4 sek. 0,1 sek.  0,1 sek efter det att X utlösts, utlöses även Y, varav följer, att V ånyo faller och bryter linjeströmkretsen,  som sålunda varit sluten endast omkring 0,1 sek

Vi dröja nu ett ögonblick för att se, vilka förändringar,  som vid första impulsens upphörande inträffat i kopplingsschemats vänstra del. Vi observera dä först att reläerna B1och Ka bliva strömlösa då R attraheras. Ka påverkades emellertid icke härav, enär attraheringen av R varade endast 0,1 sek., under det att utlösningstiden för Ka är 0,3 sek. B1 utlöses däremot, men dessförinnan magnetiseras codereläet B1a och fasthålles över en egen framkontakt, även då B1 utlöses.

Reläet X har under första impulsens avbrottsperiod varit utlöst under 0,2 sek., men detta har icke varit tillräckligt för fällning av utlösningsreläet C, somhar 0,3 sek. utlösningstid.   Såväl K som Ka förbliva i själva verket attraherade så länge utsändning av codesignalen pågår.

Då linjereläet R efter strömslutningen i. slutet av första impulsen ånyo utlöses, magnetiseras codereläet B2 över en framkontakt å B1a,  varpå sistnämnda relä faller, under det att B2 fasthålles över egen kontakt.

Gå vi nu ånyo till kopplingsschemats högra del och antaga,  att codesignalen utsänds från fält 1, d v s genom intryckning av startknappen P1, bemärka vi först att fältväljarrelä Hl är attraherat.

Reläet X har vid företa impulsens slut ånyo attraherats över backkontakten Y, vilken dock på nytt öppnas, då Y genom attrahering av X även får ström och attraherar.

Dessförinnan har emellertid backkontakten V, genom attrahering av B2 förbikopplats över framkontakter å F, C1,  B2, H1 och E, varför X tills vidare förblir attraherat och hindrar attrahering av V, så att linjeströfflkreteen tills vidare förblir bruten.

Efter 0,2 sekunder utlöses emellertid ånyo reläet I och en strömkrets slutes från den vid manöverreläet X befintliga I-kontakten, över kontakter å C1, E och B2 till gruppsökarereläet G1, som härvid attraherar,och sänder strömmen vidare över en egen kontakt till hjälpreläet L1, som även attraherar, och bryter fasthållningsströmkretsen för relä E och inkopplar i stället fasthål1-ningsströmkretsar för G1och L1.

Nyssnämnda grenströmkrets till reläet X över C1, B2,  H1 och E avbrytes genom utlösningen av reläet E, varför X faller och V attraherar,  varigenom codesignalens andra avbrottsimpuls bringas att upphöra.

Avbrottet har tydligen haft en varaktighet lika med summan av reläets I utlösningstid, reläernas G1 ooh L1 attraheringstider samt reläernas E och X frigöringstider, eller tillsammans  omkring 0,4 sek., d.v.s. även codesignalens avbrott nr 2 har blivit förlängt.   0,1 sek. senare än X utlöses även Y, varigenom V faller och bryter linjeströmkreteen för att inleda codesignalens avbrott nr 3.  Även X attraheras på nytt över backkontakten Y och därpå även reläet Y.  Samtidigt har vid codereläerna den förändringen inträtt att först B2a attraheras, sedan B3a och vidare först B2 och sedan även B2a fallit.

Se vi nu åter på reläet X finna vi, att i det ögonblick då B3 attrahera ingen grenledning finnes förbi den till X ledande backkontakten å Y. Reläet X utlöses därför redan 0,l sek. efter attraherlngen av Y, varpå V attraherar och avbrottet i linjeströmkretsen upphör. Avbrottet har i detta fall tydligen endast varat omkring 0,1 sek., d.vs. tredje impulsens avbrott har varit kort.

Efter utlösningen av X faller även Y och 0,1 sekunder senare även V och X attraheras ånyo. Strömmen i codereläerna matas vidare från B3 över B3a till B4. Ej heller vid B4 erhålles någon grenledning till X, varför även fjärde impulsen blir kort.                      

Vid början av impulsen nr 5, då codereläernas magnetisering flyttats från B4 över B4a till B5,  uppstå emellertid en dylik grenledning över framkontakter å B5, H1och G1,  emedan utsändningen sker från fält 1, vars fältväljarerelä H1 fortfarande är attraherat.

X fasthålles alltså i attraherat läge, även då Y utlösts, och linjeströmkretsen förblir strömlös, till dess att impulsreläet I faller. Härigenom slutas som förut en strömkrets från den invid relä X visade backkontakten å I till fältsökarreläet B1 över framkontakter å Cl, B5 ooh gruppsökarereläet G1.  Då G1 är attraherad, skickas strömmen vidare till hjälpreläet L2, som attraherar och avbryter fasthållningsströmkretsen för reläerna L1 och G1,vilka därigenom fällas. Såväl S1 som L2 fasthållas emellertid genom en grenledning över en backkontakt å L2 samt framkontakter å K ooh Ka, då gruppreläet G1, faller.  Då G1 avmagnetiserats, brytes även grenledningen till X över dess kontakt ooh codesignalens 5:e avbrottsperiod upphör på förut omskrivet sätt. Avbrottstiden utgör summan av utlösningstiden för J, attraheringstiderna för B1 och L2 samt utlösningstiderna för G1 och X, vilket tillsammans blir omkring 0,4 sek., dvs. femte impulsen är lång.

Genom attrahering av fältsökarreläet S1 har codesignalen funnit vederbörligt fält i centralapparaten. Fältväjarereläet H1 behöver därför icke längre hållas attraherat, och av schemat framgår att fasthållnlngsströmmen tas över en backkontakt på S1.

Sändningen av codesignalen fortsätter emellertid, varvid codereläerna B5a, B6, B6a, B7, B7a och B8 successivt attrahera under inverkan av linjereläets R svängningar, vilka alltjämt framkallas genom växelvis attraktion och avmagnetisering av reläerna X, Y och V. Avbrottsperioderna i impulserna n:ris 6,  7 och 8 äro samtliga av kort varaktighet, emedan vid dessa impulser vid sändning från fält1 ingen grenledning kan uppstå,  som fasthåller reläet X, då backkontakterna å Y öppnas.

Vid magnetisering av R efter 8:de avbrottsperiodens slut attraherar relä B8a och därjämte även C1a, varför fasthållningskretsen för C1 brytes, så att detta relä utlöses.  Då R omedelbart därefter ånyo faller vid inledningen av den 9:de impulsens avbrottsperiod falla reläerna B8a och C1a, men dessförinnan attraheras dels coderelä B1 över en framkontakt å B8a, dels coderelä C2 över framkontakt å C1a.  Båda reläerna B1 och C2 fasthållas efter attraheringen över egna kontakter, det förra så länge linjereläet R är fallet, det senare till dess att B8a nästa gång attraherar.

Med attraheringen av C2 inledes codesignalens senare hälft,  vars utseende bestämmes av läget å växel- och signalställarna i det fält som uppsökts genom codesignalens 8 första impulser.

Vid 9:de impulsens början har som vanligt relä X attraherat över en backkontakt på Y, men faller åter, då Y attraheras, såvida icke backkontakten Y vid codereläets Bl attrahering förbikopplas, så att X kvarhålles i attraherat läge.

Betrakta vi kopplingsschemat för X så finna vi, att dylik förbikoppling uppstår endast om relä Z attraheras. Av kopplingsschemor se vi omedelbart att relä Z attraheras över kontakter å B1 och C2, d.v.s. vid 9:de impulsen, om en i schemat visad tryckkontakt C0  är sluten. Ström framgår genom Z,  till dess att I faller, vilket sker efter 0,2 sek.  Z:s ankare faller därpå efter 0,1 sek., varpå även X efter ytterligare 0,1 sek. fälles, så att V attraherar och sluter linjeströmkretsen efter c:a 0,4 sekunders avbrott.  Knappen C0 är densamma, som omnämnts å sid 3, och som användes för att påkalla förnyad anmälan från stationerna angående apparaternas ställning därstädes.

Codesignalen fortsätter nu, varvid codereläeraa successivt attrahera och släppa åter sina ankaren. Avbrottsimpulserna förlängas till 0,4 sekunder i de fall, då ström framsläppas till reläet Z vid codereläets tillslagning.  Strömtillförseln  sker över kontaktreläerna C2 och B1 samt kontakter i signal- och växelställarna i fält 1.  Vi finna av kopplingsschemat att strömslutning till I icke inträffar för B2 d.v.s. vid 10:de impulsen, varför avbrottet i linjeströmkretsen vid denna impuls blir kort. Vid B3 och B4, d.v.s. elfte resp. tolfte impulsen, blir strömmen till Z sluten, om växelställaren är förd i plus resp. minusläge, d.v.s, den förra impulsen förlänges, om växeln skall ligga i plus ooh den senare, om växeln skall ligga i minus.

Vidare inses utan vidare av kopplingsschemat, att förlängda avbrottsimpulser uppstå vid B5, B6 resp. B7, d.v.s. vid impulserna n:ris 13, 14 och 15, om signalställaren 1 f intager läge V, läge S resp. läge h. Den 16:de sista impulsen, då B8 magnetiseras, blir tydligen alltid förlängd.  Av kopplingsschemat framgår nämligen, att Z får ström över B8 och +lindningen å startreläet H, vars ankarkontakter därför omkastas till det läge, som dessa kontakter intogo, innan sändningen började.

Härigenom brytes den -kontakt å H, som vid codesignalens början bragte manöverreläet T att attrahera. Reläets fällning hindras emellertid genom en med H-kontakten parallellkopplad Z-kontakt. Då Z efter 0,3 sek. faller brytes strömmen till T och efter ytterligare 0,1 sek. faller detta relä och avbryter strömtillförseln till reläerna X, Y, Z och V samt sluter ånyo linjeströmkretsen som nu förblir attraherad. Efter 0,3 sekunders förlopp faller Ka, varigenom strömkretsen för manöverreläet T återställes, så att detta relä, så snart startreläet H på nytt omkastas till -läge, kan attrahera och därmed igångsätta utsändning av en ny codesignal. Redan under den föregående codesignalens förlopp kan förberedelse hava gjorts för ny codesignal genom intryckning av en startknapp vid något annat fält i centralapparaten.
 
Innan vi fortsätta beskrivningen av apparaternas verkningssätt fästes  uppmärksamheten å de i kopplingsschemat i fig. 3 invid signal- och växelställarna f och d visade polariserade reläerna FD och WD. Dessa reläers ankaren omkastas vid början av de impulser som skall förlängas för att markera ställarläget. Reläankarenas kontakter inkopplas i en strömkrets (ej angiven i kopplingsschemat), innehållande de kontrollampor, som sxola markera läget av de med stallarna förbundna apparaterna. Lamporna äro så anordnade att desamma släckas, då codesignal utgår, för ändring av signalens eller växelns läge samt tändas på nytt, då anmälningscode ingått från stationen, att ordern är verkställd..
 
Vi skola nu undersöka, huru den från centralapparaten utsända codesignalen påverkar stationsapparaterna i fig. 4 och erinra oss då först, att den medelst startknappan P1 inledda codesignalen hade första, andra och femte impulserna förlängda. Antaga vi därjämte att ställarna lf och 1d intaga de å fig. 3 visade lägena äro jämväl impulserna n:ris 11 och 13 förlängda, varjämte slutligen även impuls nr 16 var förlängd.
 
Vid första impulsen faller linjerelä R (fig. 4), varefter codereläerna Bl och Cl attrahera och omedelbart därefter även utlösningsreläet Ka, som i sin tur inkopplar ström även till det andra utlösningsreläet K. Eftersom den första impulsens avbrott är långt,  faller även impulsreläet I och tillkopplar genom en backkontakt  sökarreläet E.
 
För B1, C1, Ka och E inkopplas fasthållningskretsar över egna kontakter.
 
Då R åter attraherar efter första impulsens slut, slutes strömmen till Bla.och SI faller.  Även Ka blir strömlöst, men hinner ej utlösas, enär strömavbrottet för Ka har endast 0,1 sekunds varaktighet,  under det Ka;s utlösningstid är 0,3 sekunder.   01 och E hänga fortfarande uppe över fasthållningsströmkretsar och relä I får ström på nytt.
 
Vi observera att manöverreläet T under första impulsen icke attraherat och kan nu, så länge K och Ka äro attraherade,  icke få ström även om startrelä H skulle omställas under det codesignalens mottagning äger rum.
 
Då X, Y och V äro inkopplade över framkontakt å T, aro nämnda reläer strömlösa under oodesignalens mottagande,  likaså rela Z, som är beroende av framkontakt å X.
 
Då reläet R faller vid andra impulsens början, tlllslås codereläet B2 och, eftersom avbrottet är långt, även gruppsökarreläet Q, som erhåller fasthållning över egen kontakt och backkontakter å K och Ka och i likhet med E förblir magnetiserat så länge codesignalen varar.
 
I det följande attraheras succesivt B2a B3, B3a och B4, utan att detta har någon inverkan i övrigt vid denna station, som tillhör den med B2 samhörande stationsgruppen.  Vid femte impulsen däremot, då B5 attraheras, slutes strömmen till stationssökarereläet S, enär nämnda impuls ar förlängd, så att I faller.  Även S fasthålles över egen kontakt samt framkontakter K och Ka,  tills codesignalen är avslutad. Vid slutet av 5:te impulsen äro sålunda reläerna E, G och S attraherade. Vid övriga stationer i samma grupp äro tydligen endast reläerna E och G attraherade under det att, vid stationerna tillhörande de två andra, med B4 och B5 samhörande grupperna, endast E är attraherat.
 
Impulseringen fortgår sedan, varvid codereläerna B5a, B6, B6a, B7, B7a och B8 successivt attrahera utan att detta har någon inverkan, enär ingen av dessa impulser är förlängd, då ju stationen redan uppsökts genom attraheringen av S

Då B8a vid slutet av 8:de impulsen attraherar, faller tydligen C1, men i stället attraheras C1a, varigenom strömkretsen för C2 förberedes, så att detta relä attraherar,  då linjereläet R faller vid 9:de impulsens början.   Samtidigt attraherar även Bl, och codesignalens andra del inledas.
 
Denna del av codesignalen har till uppgift att inställa stationens olika organ i vederbörliga lägen, oom bestämmes av de förlängda impulsernaa placering i codesignalen.
 
Vi se då till en början, att ett långt avbrott  i nionde impulsen medför strömslutning till minuslindningen  å startreläet H över framkontakter å B1, S och B2 samt backkontakt å J.  Som vi i det följande  skola se, har detta till påföljd, att en anmälningscode återsändes från stationen till centralen, utan att någon förändring förekommit i stationsorganens ställning.  Vi erinra oss från beskrivningen av den från centralen utgående codesignalen, att förlängning av nionde impulsen har till uppgift att framkalla förnyad repetering av stationsorganens ställning.
 
Då impulsering fortgår attraherar B1a och därpå B2  varmed 10 lmpulsen inledes,  Denna impuls är kort ooh åstadkommer därför ingen fällning av relä I. Elfte impulsen, vid vars början B3 attraherar, är däremot lång och åstadkommer attraharing av organsökarerelä F3 över kontakt X samt framkontakter C2, S och B3, varpå reläet F3 fasthålles över egen framkontakt samt backkontakter K och Ka tills codesignalens slut. Av det föregående framgår, att förlängningen av elfte impulsen inträffar, då växelställaren i centralapparaten intager +läge.  12:te impulsen, då B4 attraherar, är kort, varför F4 förblir fallet. Vid 13:de impulsen, som är förlängd, enär ställaren 1f vid codens avsändning antagas vara förd till läget för att framkalla "kör"-ställning å signalen Fh.
 
Fjortonde och femtonde impulserna äro korta, varför F6 och F7 förbli fällda.  Då linjekretsen vid femtonde impulsen åter slutes, attraherar B7a och därefter B8, vars framkontakt sluter strömmen till de följande omställningsreläerna WS, HS och FS.  Deras ankaren bringas härigenom att  intaga de lägen, som bestämmas av organsökarereläernas ställning.   Av kopplingsschemat framgår,  att, eftersom F3 och F5 äro attraherade, reläets WS ankare lägges i +läge,  HS i -läge och F8 i l+läge,
 
Då B8a efter 16 avbrottsimpulsens slut attraherar, fälles C2, och då linjeströmkretsen nu förblir sluten, faller även Ka och därpå även K. Mottagningen av coden är därmed avslutad, så att ny codesignal kan mottagas eller anmälningscode  till centralen börja.
 
Ehuru strömmen till de polariserade reläerna HS och FS omedelbart frånslås genom kontakt å B8, kvarligga deras ankare på grund av permanent magnetismen i de lägen, vari desamma inställts genom codesignalens 16:de impuls.  Genom kontakter på deras ankaren påverkas de reläer som inkoppla växeldrivanordningen och bringa signalerna att taga vederbörligt läge.
 
Innan vi övergå till beskrivning av codesignalens uppkomst vid sändning av anmälningscode från en station skola vi lägga märke till de i övre högra delen av fig. 4 visade anordningarna,  vilka tjäna till att angiva läget å stationens olika organ.
 
Spårledningens tillstånd karaktäriseras av en kontakt TR,  som intager läget b, då spåret är fritt och läget a då spåret är upptaget.
 
Växelns läge återgives av kontakt W, som ligger i + då växeln ligger i +läge, och i minus, då växeln ligger i -läge.
 
Kontaktens F läge bestämmes av signalernas ställning på sådant sätt, att kontakten intager läget v då signal F1v eller F2v är är ställd och läget h, då F1h eller F2h är ställd (se planskissen). Kontakten M slutligen intager läget S, då alla signaler visa "stopp", och läget K, så snart någon av signalerna visar "kör". Vi finna att kontakterna TR, W, F och M motsvaras av kontrollamporna i centralapparaten (se fig. 3), det att kontrollampan TR är tänd, då TR ligger i läget b, lampan W+ resp. W-, då växelkontrollkontakten W ligger i +läge resp. -läge,  kontrollampan Fv resp. Fh, då signalkontrollkontakten ligger i läge v resp. h, och slutligen kontrollampan S, då kontrollkontakten M ligger i läget S. Syftet med den från stationen utgående anmälningscoden är tydligen att inkoppla kontrollamporna så att dessa på ovanstäende sätt återgiva läget av stationens kontrollkontakter.
 
I förbindelse med kontrollkontakterna visas i kopplingsschemat i fig 4 en rad polariserade reläer TR, WD, FD och MD, vilka omställas genom strömimpulser, som utgå över kontrollkontakterna. De polariserade reläerna äro försedda med kontakter, å schemat visade ett stycke nedanför reläerna.
 
Kombinationen mellan kontrollkontakterna, de polariserade reläerna och deras kontakter är tydligen sådan, att en strömkrets  kan slutas över en kontrollkontakt och tillhörande reläkontakt,  varje gång kontrollkontakten ändrar läge, men denna strömkrets brytes, så snart reläet omkastats.   Reläkontakten  intager då sådant läge, att strömkretsen kan slutas, j när kontrollkontakten nästa gång omställas.
 
Utsändning av en anmälningscode inledes alltid genom att startreläets H minuslindning får ström, så att sändarreläet T attraheras. Av kopplingsschemat framgår att detta inträffar dels sa snart någon av kontrollkontakterna TR, W,  F eller M ändrar läge dels då nionde impulsen i en från centralen utsänd codesignal är förlängd.

Reläets T attrahering medför,  att linjereläet R faller, varigenom,  som förut beskrivits, B1,  Ka och K attrahera.  Vidare attraherar nu reläet X och därpå Y,  varpå X åter faller, därigenom inkopplande relä V, så att ström ånyo tillföres linjereläet R. Vi se av kopplingsschemat för linjekretsen, att då T är attraherat, - vilket är fallet, så länge sändningen pågår, - den bortom stationen liggande delen av linjeströmkretsen är bortkopplad.   Den från stationen utgående impulseringen berör sålunda endast linjen mellan stationen och centralen.

Den första impulsens avbrott har tydligen haft en varaktighet, som ungefärligen motsvarar relä X utlösningstid, d.v.s. omkring 0,1 sekund, beroende därpå att ingen kvarhållande strömkrets kunnat slutas för X över kontakt å Z.  Relä I hinner därför icke utlösa denna gång, relä E förblir strömlöst under sändningen från stationen. Detta relä kan attrahera endast om | första impulsens avbrott är långt,  så att reläets I  backkontakt hinner sluta. Härav följer att även Q och S förbliva overksamma under sändningen, i det att dessa reläer kunna attrahera endast om E förs är attraherat.

Då R attraherar, inkopplas Bla och, då R på nytt faller genom att V utlöses,  attraheras även B2, Relä X har attraherat för andra gången och hålles nu attraherat genom en grenledning över backkontakt å relä Z, vilket relä tydligen får ström över framkontakter å X, I, B2 och C1, backkontakter samt framkontakt å Ka.  Relä X förblir sålunda attraherat till dess att I utlöses och fäller Z.  Andra impulsen blir sålunda lång vid sändning från denna station.  Detta gäller vid sändning från stationer inom samma grupp. Impulserna n:ris 3 och 4 bliva korta, varemot femte impulsen förlänges.   Impulserna 6,  7 och 8 bliva däremot korta och vid slutet av åttonde impulsen fälles Cl och C2 attraherar i stället och förblir attraherat, under det att codereläerna successivt attraheras för andra gången.

Under denna del av codesignalen bestämmes läget av de förlängda impulserna av kontrollkontakternas TR, W; F och M lägen, i det att reläet Z attraheras vid.de impulser, då strömslutning till relä Z uppstår från kontrollkontakterna över codereläernas kontakter B1,  B2 etc kontakter å C2,  I och X.

Av kopplingsschemat framgår att 9:de impulsen förlänges, då spårledningen är fri,  10:de, då spårledningen är upptagen, ll:te, då växeln ligger i + etc.  Strömmen till. Z passerar över lindningen å de i det föregående omnämnda polariserade reläerna TR, WD etc, vilka kontakter därigenom inställas i sådant läge, att strömslutning till startreläets H-lindning erhålles, då spår-ledningen, växeln etc, nästa gång ändrar läge.

Vid 16:de impulsen, då B8 attraheras, erhåller Z ström över framkontakter å X, I, C2 och B8, reläets H +lindning, framkontakt å T, backkontakt samt framkontakt K ooh Ka.  Codesignalen avslutas alltså med en förlängd impuls, ooh startreläet H återställas till utgångsläget. Härvid brytes H-kontakten vid relä T, som utlöses, när även den med nyssnämnda kontakt parallellkopplade Z-kontakten brutit, vilket tydligen inträffar 0,3 sek. senare, d.v.s. efter en tidrymd, motsvarande reläernas I och Z sammanlagda utlösningstider. Då R efter avbrottsperiodens slut attraherar, magnetisares C1a,  varigenom C2 fälles.

Eftersom T fallit förblir R nu attraherat, varför även K ooh Ka fällas, så snart deras utlösningstider utlupit.
Mottagning vid centralapparaten (fig. 3) av den från stationen utgångna returcode» försiggår på följande sätt.  Vid den första impulsen attraheras Bl, C1, E Ka och K.  Relä T däremot kan ej attrahera, sedan Ka attraherat, och förblir därför fallet så länge codesignalen mottagas. Vi bemärka att relä E vid centralen attraherar vid den korta första impulsen, under det att motsvarande reläer vid stationerna förbliva oberörda av en kort impuls, som icke fäller relä I.

Den andra impulsen var förlängd, varför 01 då attraherar, likaså L1, varigenom E fälles. Impulserna B3 och B4 äro korta, och under dessa inträder ingen annan förändring än att codereläerna på vanligt satt attraheras och fällas,

Vid femte impulsen, som är nästa förlängda dylik, attraherar fältsökarareläet S över framkontakter å B5 och C1, men ögonblicket därpå, attraheras L2 och fäller C1 och L1.  S1 och L2 fasthållas emellertid över egna kontakter samt backkontakter å K ooh Ka.

Det med stationen samhörande fältet i centralen är därmed funnet. Impulserna n:ris 6, 7, 8 äro samtliga korta och påverka endast codereläerna. Då B8a attraherat, fälles C1, men i stället inkopplas C2 och fasthålles över egen kontakt. Under de följande impulserna påverkas nu vederbörande organsökarereläerna F1, F2, F3, F4, F5 och F7 av inkommande långa impulser.  Är spårledningen TR fri, attrahera sålunda F1, men F2 förblir fallet.  Med växeln W i + attraherar F3, med växeln i -läge attraherar F4 etc.

Med de å fig. 4 visade lägena å stationsorganens kontrollkontakter komma vid 15:de impulsens slut Fl,  F3 och F5 vara attraherade.  Genom kontakter i dessa reläer förberedes inställningen av de polariserade reläerna TK, WKl, MK1 och FK1 vilka förut anslutits till nämnda kontakter genom attraheringen av fältsökarereläet S1.

Vid 16:de impulsen påsläppes ström till de polariserade reläerna, vilka då bringas att intaga de genom F-reläernas ställning bestämda lägena. Kontakter å de polariserade reläerna inkoppla de kontrollampor, som i centralapparaten skola återgiva stationsorganens ställning.

Av det föregående framgår att de femton första impulserna i en codesignal användas för att utvälja stationen eller fältet och att förbereda stationsorganens eller kontrollampornas reglering, men någon verkan av codesignalen uppstår icke, förrän vid den sista, sextonde impulsen.  Om antalet impulser genom någon felaktighet i anordningarna skulle bliva större eller mindre än 16 blir codesignalen därför utan verkan.

Om linjeströmkretsen under överföring av en code blir sluten längre än 0,3 sek., fälles relä Ka, varigenom codesignalen avbrytas, och apparaterna återgå till utgångsläge.

Om en avbrottperiod under sändning förlängas för mycket, kommer tydligen relä K att utlösas efter en tid av omkring 0,5 sek., d.v.s. summan av reläernas I och K utlösningstider.   Detta medför att relä T faller, varigenom linjekretsen ånyo slutes och förblir sluten, så att även Ka avmagnetiserat och systemet bringats att återgå till utgångsläget.

Dessa förhållanden medföra, att avbrott eller felaktigheter i överföringen icke kunna medföra annan verkan, än att systemet efter inträffad felaktighet återgår i läge för mottagning eller sändning av en ny code

Av stor betydelse för systemets funktion är även det förhållandet, att sammanblandning mellan codesignalerna icke kan uppstå. Den första öppna perioden i en från centralen utsänd codesignal medför, att reläerna Ka och K4 å samtliga stationer attraheras, varefter attrahering av T i och för användning av linjen för samtidig sändning från någon av stationerna är förhindrat.

Om centralen och en station samtidigt inleda utsändning av en codesignal attrahera först reläerna T på båda platserna, så att kontakterna V i linjeströmkretsen vid centralen och stationen komma att ligga i serie. Den första impulsens längd bestämmes därför av centralen, emedan denna gör ett långt avbrott, vilket medför att reläet I vid stationen faller och inkopplar relä S, som i sin tur genom en backkontakt fäller relä T vid stationen.  Sändningen från stationen av därför, till dess att centralens sändning fullbordats. Centralen har alltså företräds till användning av linjen för utsändning av codesignaler.

Den första impulsen i varje från en station utgående codesignal är kort. En så beskaffad code påverkar icke de övriga stationerna i annan mån än att reläerna Ka och K samt codereläerna funktionera på vanligt sätt. Då relä E ej kan attrahera, ned mindre än att första impulsen är förlängd, har codesignalen däremot icke inverkan på de reläer,  som kunna åstadkomma förändringar av stationsorganen, vilka sålunda påverkan endast av från centralen utskickade signalcoder med förlängd första impuls.

Om sändning av en anmälnlngscode inledes i samma ögonblick från två eller flera stationer fortsätter sändningen först från den närmast centralen liggande stationen under det att sändningen från de övriga avstannar för; att ånyo upptagas, då linjen blir fri. Vi finna av kopp,lingsschemat att då T-reläet vid en station attraherar, så brytes därigenom strömmen för samtliga längre bort belägna linjereläer,  vilka därför komma att förbliva utlösta under en tidsperiod av sådan längd att såväl relä I som K hinner utlösas. Om T-reläet vid en sådan station attraherat, fälls detsamma på nytt,  varigenom codesändningen avbrytes Då linjsströmmen återkommer, fällas även Ka och systemet återgår till utgångsläge, varpå sändningen ånyo inledes genom attrahering av T.

Betrakta vi nu det fallet att centralen skulle försöka avsända flera manövercoder samtidigt genom att i exakt samma ögonblick intrycka startknappen vid två fält, t ex. 1 och 2. Reläerna H1 och H2 (fig. 3) bliva då båda attraherade, sändning inledes som vanligt genom omkastning av startreläet och attrahering av T, men vid codesändningens fortgång kommer signalen att utformas efter det fält, som har de förlängda impulserna längst fram i codesignalen. Fälten i grupp 1 få alltså företräde framför 2 och 3. Inom samma grupp har exempelvis det fält, som styres av impuls n:r 5, företräde framför de övriga., Följden blir att endast fältsökarerelä S1 kommer att attraheras under sändningen, vilken alltså kommer att beröra endast fält 1. H2 står emellertid kvar i attraherat läge och så fort sändningen från fältet är avslutat inledes sändningen från fältet n:r 2.

Av det ovan sagda följer att hävstängerna vid flera fält i centralapparaten kunna inställas på en gång och startknapparna intryckas efter varandra, varpå codesignalerna från de olika fälten utgår i förut bestämd ordning utan att störa varandra.

Om en startknapp t.ex. P1 intryckes.under det att codesignal från linjen är på ingång, så finna vi att H1 fasthålles över egen kontakt, och att H omkastas som vanligt, men T attraherar icke, så länge mottagningen pågår.

Även då S1 attraherar under mottagningen blir nu H1 oberört, och då codesignalen är slut och reläerna Ka och K återgått till utgångsläget, igångsättes omedelbart den sändning för beretts genom intryckning av knappen P1
 
 
 
 
            

Startsidan

    
       

Sidan uppdaterad den 13 december 2005