Statens Järnvägar hade under 1940- och 1950-talen ett beredskapsförråd. Egentligen var förrådet en del av totalförsvaret, men det kom framför allt att tjäna som buffertlager, där man snabbt kunde hämta materiel när en ny anläggning behövdes, eller en befintlig signalsäkerhetsanläggning skulle byggas om. Planeringen hade ofta kort framförhållning.
I slutet av 1930-talet började SJ bygga upp ett beredskapslager för signalteknisk utrustning. Finansieringen skedde med ett särskilt anslag för försvarsberedskap. Jag har inte hittat beslutet om detta, men däremot hade signalavdelningens chef Ture Hård följande synpunkter i ett PM till chefen för bantekniska byrån den 16 februari 1939:
I en odaterad lista över reservmateriel nämns:
|
35 ställbockar med två vevar |
|
18 vevapparater med mellan 12 och 24 vevar samt tio tågvägslinjaler |
|
7 ställverksskåp (manöverapparater) med mekaniskt förreglingsregister (plats för 12, 16 eller 24 ställare) |
|
10 skåp för ställverk med elektriskt register (16 resp 24 ställarplatser) |
|
30 SS-reläer |
|
20 tvåvingade semaforer |
|
20 huvudljussignaler |
De första beställningarna
Av beställningar till beredskapsförrådet kan nämnas
1940 beställdes hos huvudverkstaden i Örebro 200 vevanordningar för växelomläggning, avsedda att användas vid långvarigt strömavbrott eller om ställverk slogs ut av luftangrepp.
Hos Signalbolaget (Ericsson) beställdes i slutet av 1930-talet bland annat
|
5 |
24-fälts ställverksskåp av Kattarpstyp, monterade och lackerade (för el-el-ställverk) |
|
2 |
16-fälts dito |
|
50 |
Växelställare |
|
50 |
Signalställare |
|
400 |
Vertikala kontaktgrupper |
|
60 |
Tidströmställare |
Denna materiel skulle levereras inom tolv månader, räknat från den 7 september 1939. I augusti 1940 fick Signalbolaget uppskov till den 10 oktober. I september återtogs uppskovet.
I november 1939 rapporterar Hård att materiel successivt levereras från AGA, Täcklind (mekanisk utrustning; "ÅSSA"), AVOS, L M Ericsson och Elektromekano (strömförsörjning).
Lagringen
Lagerhållningen av all denna materiel var förstås utrymmeskrävande. Det mesta tycks ha förvarats i Örebro och på Stockholm N. Tillverkarna Täcklind och AVOS uppförde eventuellt speciella lagerbyggnader på SJ uppdrag, på respektive fabrikstomt.
Utnyttjande av materiel för nya anläggningar mm
Den lagrade utrustningen togs ofta i anspråk för att snabbt kunna bygga nya anläggningar eller komplettera befintliga. Sådant måste godkännas av SJ militärbyrå. Då beställdes omedelbart ersättningsutrustning från respektive tillverkare.
Några exempel på utnyttjande av materiel från beredskapsförrådet:
1945 ville Signalbolaget från förrådet låna eller förvärva ett 24-fälts ställverksskåp med ställare och vertikalkontakter samt eventuellt tio växeldriv. Motiveringen var, enligt brev från Siab den 15 sept 1945, att det "för den svenska industrin är nödvändigt, att mycket snabbt kunna leverera en provanläggning, om den svenska industrin vill hävda sig på marknaden". Bolaget påpekade att leveranstiderna för nytillverkad materiel blivit extra långa på grund av metallkonflikten.
SJ signalavdelning var inte oväntat avvisande till en sådan utlåning; Hård påpekade att Statens Järnvägar själva drogs med svårigheter på grund av materielbrist och förseningar, och att beredskapsförrådet inte var avsett för utlåning till utlandet.
Utlåning av "kaffekvarnar" för ombyggnadsarbeten
I beredskapsförrådet fanns ett ganska stort antal vevanordningar av så kallad "kaffekvarnstyp", avsedda för att manuellt kunna lägga om växlar med elektrisk drivanordning. Dessa lånades ut till bangårdar där elväxlar installerats men ställverk ännu inte tagits i bruk, eller där ställverket var under ombyggnad, exempelvis:
1953 noterades att styrelsen hade för avsikt att beställa ett antal vevanordningar enbart avsedda för sådan utlåning, så att man inte skulle behöva låna ur beredskapsförrådet.
Växelställ
1956 har Elektrotekniska byrån planer
på att beredskapslagra växelställ på vissa huvudstationer.
Om signalställverk slog ut genom krig eller sabotage kunde vevning av
växlar tillgripas en kort tid, men sedan behövdes växelställ
för de normalt elektriskt manövrerade växlarna. Man räknade
med att ha växelställ motsvarande 50 % av antalet eldriv, och det
fanns 2 900 elektriskt omlagda växlar . Därtill kom 150 spårspärrar.
Varje växelställ skulle ha ett K12-lås. För
exempelvis Solna behövdes 30 växelställ, Älvsjö 10
och Upplands Väsby bara 2. Mindre stationer med motorväxlar
skulle dock inte beredskapslagra växelställ, utan kunde vid behov
få låna från någon större station.
Decentraliserad beredskapslagring
1957 skriver Elektrotekniska byrån till samtliga SJ distriktschefer och meddelar, att man tänker decentralisera förrådet till signalsektionerna.
Källor
Elektrotekniska byrån, signalavdelningen, dnr 162/39, i Bbrsi EI:2a i SJ centralarkiv (numera riksarkivet). Ärendet benämns missvisande "Växelomläggningsinrättningar, omkonstruktion"
Sidan senast uppdaterad den 18 juni 2006