Främlingshem – ett misslyckat försök att installera centrallås

I början av 1940-talet ville SJ rusta upp säkerhetsanläggningarna vid Sala – Gysinge – Gävle-banan. Mackmyra, Främlingshem, Hedesunda, Kerstinbo och Jugansbo skulle få ljussignaler. Antagligen fanns det vid förstatligandet 1937 bara enkla anläggningar utan växelförregling. Med centrallås skulle man kunna köra obevakat.

I Främlingshem skulle det enligt kostnadsförslag 1940 installeras centrallås med två tågvägslås, fem kontrollås för växlar/spårspärrar (och tre reservplatser för dito), två kontaktanordningar (antagligen för infartssignaler), två tågvägshävstänger, två strömbrytare och två spegelfält. Vägövergången skulle förses med mekaniska fällbommar med lyktor. En ganska ordinär anläggning, förutom spegelfälten, som antagligen skulle användas för kontroll av infartssignalerna. Vägskyddet var väl tänkt att skötas av vägvakt när stationen skulle vara obevakad.

Uppenbarligen blev ovan nämnd materiel levererad till Främlingshem. Då upptäcktes det fatala: Det fanns ingen elström! Närmaste kraftledning låg 6,4 kilometer bort, och lokalbefolkningen var inte intresserad av att vara med och dela på kostnaden för en anslutning till orten. Uppenbarligen hade SJ valt anläggningstyp utan att ha kollat de lokala förhållandena.

Distriktschefen föreslog i januari 1941 att man istället skulle använda gasljussignaler. Tydligen hade några sådana satts upp på försök vid Tomteboda rangerbangård. Gasförsignaler var vanliga vid denna tid, och det fanns även vägskydd med AGA-ljus. Samtliga dessa gassignaler hade blinkljus, men man räknade med att kunna ändra brännarna till fast sken.

Bantekniska byrån undersökte saken, men det visade sig att AGA avrådde – det skulle bli slaggbildning i brännarna, och färgväxlarglasen skulle inte tåla värmen från det fasta skenet. Eftersom tanken var att ha stationen obevakad vissa tider skulle det också gå åt mycket gas. Endast när stationen var bevakad kunde signalerna släckas; säkerhetsordningen tillät detta under förutsättning att de tändes 15 minuter innan det var tågdags. Man hade tänkt sig använda elektromagnetventiler för denna tändning och släckning.

Ett alternativ var att låta signalerna blinka – rött blinkljus användes i semaforer för att spara gas, och på sträckor med automatisk linjeblockering betydde grön blink i blocksignal "kör vänta stopp". En blinkande huvudsignal hade därmed inte varit helt onormal. Drifttjänstbyrån ville dock inte gå med på att ge dispens för att införa denna nya blinkande signaltyp.

Signalavdelningen funderade i januari 1941 på att istället använda "en mindre bensingenerator" för att få ljus i signalerna. Bensinbristen under det pågående kriget hindrade dock detta.

Slutligen blev beslutet att installera två semaforer (med gasljus får man förmoda) manövrerade från en ställbock. Instruktion för denna anläggning utfärdades den 15 juli 1941. Redan i februari samma år hade signalavdelningen meddelat distriktet att den nya fällbomsanläggningen (med elektrisk belysning) som låg klar för installation i Främlingshem antingen skulle ändras till fotogenbelysning eller skickas till Sveden.

Källa: Bantekniska byråns signalavdelning, ärende 41/41, förvarade i kartong Ebrsi EI:5 i SJ centralarkiv.