Tjänstgöringsreglementen och signaler vid de svenska statsbanorna fram till 1920-talet

Materialet på denna sida sammanställt av Per Forsström, som också gjort figurerna.

1858 års tjänstgöringsreglemente

Vid statsbanorna kom det första tjänstgöringsreglementet 1858. Redan då fanns semaforer och skivsignaler. Semaforbeskeden som kunde ges var "Allt väl", "Varsamhet" och "Stopp". Semaforerna var vanligen T-semaforer som placerades utanför stationshuset.

Skivsignalerna var inte illustrerade i reglementet, utan beskrevs som anmärkningar i texten om semaforbeskeden. De kunde visa "Allt väl" med skivan vriden längs banan, dvs ej synlig från loket, och "Stopp" med skivan vänd i 90 graders vinkel mot spåret.

Kunde visa:	Betydelse:	Tolkning:
	"Stopp"	"Utföres och bibehålles då något hinder för tågs gång på banan förefinnes eller då någon bristfällighet derå upptäckes, som ger anledning förmoda fara å färde, -- ävensom uti 5 minuter efter det att lokomotiv eller tåg passerat" Som en anmärkning beskrevs att "Då båda semaphore-armarna äro upplyftade horisontelt, utvisar det att banan ej får från någotdera hållet befaras."
	"Varsamhet"	"Utföres och bibehålles när helst lokomotiv eller tåg endast får långsamt framgå -- ävensom i 5 minuter efter stoppsignalens nedtagande, sedan lokomotiv eller tåg passerat"
	"Allt väl"	Igångvarande tåg kunde fortgå obehindrat

1877 års tjänstgöringsreglemente

I 1877 års tjänstgöringsreglemente är "Allt väl"-signalen slopad som semaforbesked och ersatt av posterande handsignalering med antingen ihoprullad signalflagga hållen längs signalgivarens högra arm eller ena armen vågrätt utsträckt. I mörker gavs beskedet med stillahållet vitt sken.

Stopp- och varsamhetssignal gavs med semafor eller skivsignal. Signalerna var utrustade med lyktor och kunde visa rött eller grönt sken i mörker.

Kunde visa:	Betydelse:	Tolkning:
	"Stopp" (rött sken i mörker)	Vinge till vänster om masten gällde. Tåg skulle stanna vid antingen: minst 100 meter utanför stationens yttersta växel om signalen var placerad innanför denna växel minst 100 meter före signalen om signalen var placerad på annan plats
	"Varsamhet" (grönt sken i mörker)	Tåg skulle gå långsamt
	"Stopp" (rött sken i mörker)	Se semaforbesked ovan
	"Varsamhet" (grönt sken i mörker)	Se semaforbesked ovan

1888 - ett märkesår inom svensk järnväg

År 1888 togs Sveriges första ställverk i bruk. Platsen var Väsby station på sträckan Stockholm -- Uppsala, det var ett hävstångsställverk som styrde växlar och skivsignaler.

Första tvåvingade semaforerna togs i drift 1890 när väggmonterade ställverk med enbart signalvevar installerades i Bankeberg, Stockaryd och Tidan. Bankeberg hade två lokalomlagda växlar. Troligen var Stockaryd och Tidan av samma storlek.

Intressant är att tvåvingade semaforer inte infördes i tjänstgöringsreglementet förrän den 4 april 1905, då 1877 års tjänstgöringsreglemente uppdaterades.

Trevingade semaforer infördes i 1907 års signalordning.

Semaforer förekom i huvudsak som infartssignaler. När de inte var utförda som T-semaforer placerades de omkring 50 meter utanför yttersta växeln.

Utfartssemaforer har förekommit främst på förgreningstationer där utfartstågväg kunde ställas till mer än en linje. Antalet vingar visade då till vilken linje tågväg var ställd. Andra förekomster var på sträckor som gränsade till manuell linjeblockering. Blocktypen har varit ovanlig i Sverige, den förekom främst på dubbelspår samt vissa tättrafikerade enkelspår byggda före 1920. En annan tillämpning för utfartssemaforer var att förregla lastplatser eller rörliga broar. Vid lastplatser med endast en växel blev dock T-semaforen mycket långlivad, den sista slopades i Skahus mellan Åseda och Nybro år 1980.

Signalsäkerhetsanläggningar med växelförregling infördes först och främst på mindre stationer utmed huvudlinjerna så att tåg kunde passera utan onödig hastighetsminskning. På större stationer blev mekaniska anläggningar storleksmässigt mycket omfattande, och även svåra att ändra vid ombyggnader. Så sent som under 1950-talet fanns större stationer med manuell tågvägsinspektion och lokalt låsta växlar, exempelvis Kil och Värnamo.

1905 års förnyelse av 1877 års tjänstgöringsreglemente

Som nämnts infördes tågvägsberoende infartssignalering med tvåvingade semaforer år 1890 på, men ändringen infördes inte i 1877 års tjänstgöringsreglemente förrän den 4 april 1905. Förmodligen har tvåvingad signalering beskrivits i lokala föreskrifter under mellantiden. Skivsignalerna levde vidare med oförändrad betydelse vid tiden för nytrycket.

Lägg märke till att semafor kunde vara försedd med "två eller flera vingar".

Kunde visa:

Betydelse:

Tolkning:

"Stopp"
(rött sken i mörker)

Vinge till vänster om masten gällde.

Tåg skulle stanna vid antingen:
minst 100 meter utanför stationens yttersta växel om signalen var placerad innanför denna växel
minst 100 meter före signalen om signalen var placerad på annan plats

"Varsamhet"
(ett grönt sken per nerfälld vinge i mörker)

Tåg skulle gå långsamt

"Den öfversta vingen ensam ställd i 45 graders vinkel nedåt: tåget intages på hufvudspåret
två eller fler vingar samtidigt ställda i 45 graders vinkel nedåt: tåget intages på ett sidospår"

Ökat säkerhetstänkande i början av 1900-talet

Som nämnts visades från början körsignal till viss tågväg med semaforvingarna riktade neråt. Härigenom skulle stoppsignal kunna ändras till ett till synes giltigt körbesked om vingen föll ner vid exempelvis materialbrott. En enkel fysikalisk regel säger ju att alla tekniska system strävar efter en lägre energinivå. Redan 1906 beslöts att körbesked skulle visas med vingarna uppåt istället, detta var genomfört år 1915 vid SJ. Säkerhetstänkandet går igen i alla säkerhetsviktiga delar av en signalanläggning: ett höjande besked ska motsvaras av en aktiv energiinsats medan ett bortfall ska leda till ett säkrare läge, det vill säga stoppsignal.

Omställningen beskrivs i ett cirkulär med följande upplysande och underbara formuleringar:

Cirkulär (Serien B n:r 831) utfärdadt den 11 januari 1907, angående "varsamhets"-signalens gifvande från semafor vid dagsljus jämväl medelst vinge ställd i 45 grader uppåt.

Sedan Kungl. Järnvägsstyrelsen, som den 1 december 1906 fastställt ny signalordning att gälla från och med den 1 oktober 1907 samt i densamma meddelat den bestämmelsen, att signal från semafor till tågs framsläppande, f.n. kallad varsamhetssignal, under dagen skall gifvas genom att en eller flera vingar, synliga från tåget till vänster om masten, ställas i 45 grader vinkel uppåt, beslutat, att de för tillämpning af nämnda bestämmelse erforderliga förändringar af befintliga semaforer skola oförtöfvadt påbörjas, varder härigenom tillkännagifvet, att tills vidare varsamhetssignal vid dagsljus från semafor kan gifvas, förutom på det i nu gällande signalordning föreskrifna sätt, jämväl genom att en eller flera vingar ställas i 45 grader vinkel uppåt.

Skivsignalerna försvann från SJ år 1923. Vid enskilda järnvägar fanns de kvar under lång tid. Att visa körbesked med tavlan osynlig från tåget var inte särskilt praktiskt vid högre farter, liksom om tavlan föll bort skulle detta indirekt medföra ett höjande besked. Några banor satte en vinge vinkelrätt mot skivan för att få en positiv körsignal.

Efter olyckan i Malmslätt år 1912 tillsattes en kommission för att utreda säkerheten vid järnvägstrafik; den så kallade Malmslättskomissionen. Den 29 augusti 1913 kom en rapport med rekommenderade åtgärder. En föreslagen åtgärd som dock ej genomfördes var att ändra betydelsen av signalbeskeden så att körsignal till huvudtågväg skulle visas med två vingar eller lyktor till huvudtågväg, och en vinge eller lykta till sidotågväg. På så vis skulle ett bortfall av en lykta eller vinge leda till att ett mer restriktivt besked visades. Redan vid den tiden ansåg man att det skulle bli för dyrt och omfattande arbete att genomföra ändringen, och risken för farliga förväxlingar under en övergångsperiod bedömdes som stor.

Ökade tågvikter och hastigheter krävde längre bromssträckor. Från 1915 och framåt infördes försignaler mera allmänt, och infartssignalerna flyttades till omkring 200 meter utanför yttersta växeln. De första försignalerna var skivförsignaler med fotogenlyktor. Grönt sken eller grön skiva mot tåget betydde "Varsamhet", vilket motsvarade att infartssignalen visade stopp. Vitt sken eller skivan undanfälld betydde "Kör" eller "Kör till sidotågväg". Det gjordes även försök med särskilda lågt placerade semaforvingar för att ge försignalbesked. Samtliga försignaler vid SJ försågs med AGA-blinkljus från senare delen av 1914 och under de närmaste åren efter.

Under första världskriget uppstod brist på lysolja till huvudsignaler. Istället infördes AGA-gasbelysning. För att spara bränsle var de röda skenen i regel blinkande. Även elektriska semaforlyktor började succesivt införas.

År 1917 fastställdes bestämmelser och ritningar för signalkontroll av semaforer, som inte kunde ses från ställverk eller plattformar. Infartssignaler på sträckor med manuell linjeblockering kompletterades med vingkontakter på översta semaforvingen för att bryta strömmen linjeblockeringkretsen då körbesked visades.

Startsidan

Sidan uppdaterad den 2 oktober 2005