Linbanor i Lapplands malmfält

Kiruna-området

Kiirunavaara och Luossavaara hade bergbanor, men såvitt känt inga linbanor.

Tuolluvaara

Järnmalmbrytning i dagbrott inleddes 1903. Till en början transporterades malmen med häst och släde till Malmbanan, men redan under 1903 köpte man en begagnad linbana, som tidigare kanske använts vid Motjärnshyttan i Värmland. Där skall det enligt ett webbställe om bergshanteringen i Filipstads bergslag år 1901 ha tillkommit en kollinbana, dock finns ingen uppgift om att den banan skulle ha avvecklats redan två år senare.  

I Tuolluvaara fick linbanan en längd av 3,7 km och togs i bruk 1905. Den gick från gruvan till en omlastningsstation vid Lombolo. Linorna uppbars av träbockar.

1945 blev linbanan totalt ombyggd. Detta arbete utfördes av AB Nordströms Linbanor.

1956 lades linbanan ner. Stickspåret från Malmbanan drogs nu fram ända till gruvan, och ny utlastningsanordning togs i bruk 1958 [IBF 2014 s 35] . Oklart om/hur utleveranser av malm skedde under tiden efter att linbanan stängts och fram till 1958. 

Det har totalt troligen funnits över hundra linbanor i anslutning till gruvor i Sverige, men banan vid Tuolluvaara är en av de få som ersatts av järnväg. Vanligen har lastbilar tagit över eller så har banan stängts på grund av att gruvdriften upphört.   

Den outnyttjade linbanestationen vid Lombolo fanns kvar fram till 2008. Då hade gruvan redan varit stängd i 26 år.

Gällivare malmfält

Inga kända linbanor

Nautanens kopparfält

Dessa fyndigheter öster om Gällivare bröts 1902 - 1908. Det visade sig finnas mindre koppar än beräknat, och när kopparpriset 1907 föll kraftigt blev gruvdriften i Nautanen olönsam.

Malmen behandlades på området, och slutprodukten blev s k skärsten - en blandning av koppar- och järnsulfid. Denna transporterades på en 6,8 km lång linbana till Koskullskulle, där den tömdes i järnvägsvagnar.

Linbanan köptes i början av 1902 från Adolf Bleichert & Co i Leipzig. Delarna transporterades till Nautanen på slädar under vårvintern 1902, under sommaren göts stolpfundament och under hösten installerade Bleicherts personal det hela. Driftstart februari 1903. De första utleveranserna av skärsten tycks dock inte ha gjorts förrän hösten 1903  [IBF 2014 s 63].

Stationen i Nautanen låg nära kopparverket. Invid stationen låg ett maskinhus med en 50 hästkrafters lokomobil som drev banan. Det fanns fem spännstationer. Två av dessa låg vid banans slutstationer. Nära Nautanen fanns ett 280 meter långt spann i brant stigning. Vid övergången från ungefär plan sträckning till stigningen leddes banan genom en 24 meter hög järnkonstruktion från Atlas verkstäder. Nära Koskullskulle fanns också ett långt spann (150 meter) där banan korsade Lina älv. Vid passagen av Nautanenfjället gick banan genom en övertäckt skärning  [IBF 2014 s 63].

I Nautanen samlade man skärsten i lastfickor av trä varifrån den kunde tömmas i linbanekorgar som hängde på en lastskena. Efter lastning fördes korgen ut på linjen, där den automatiskt kopplades till draglinan. I Koskullskulle kopplades korgarna automatiskt bort från draglinan och gick in på en rundbana ovanför lossningsfickorna. Därifrån tömdes malmen rakt ner i järnvägsvagnar. Om det fanns returgods (oftast koks) fördes korgarna sedan via en lastskena, annars direkt ut på linjen. I Nautanen togs kokslastade korgar in på ett sidospår och tömdes ner i vagnar på en 600 mm-bana   [IBF 2014 s 64].

Varje korg lastade 400 kg. Draglinan gick 2,5 meter per sekund, och en enkeltur tog drygt 45 minuter.  

Efter att gruvdriften lagts ned avlägsnades ganska snart både många byggnader och stora delar av utrustningen. Linbanan blev dock kvar till 1918, då den såldes till Fristads Torv AB    [IBF 2014 s 67].  Rester av fundament finns kvar i Nautanen.


Källor

[IBF 2014] Ericson, Jan (red): "Industrijärnvägar i de lappländska malmfälten 1896 - 2014",  IndustriBaneFöreningen 2014




Linbanor

Startsidan

 

Sidan uppdaterad den 26 augusti 2016