Denna sträcka tillkom i samband med den första grenlinjen i Djursholm. Tanken var förstås att ge bekväm direktförbindels till centrala Stockholm. Östra station låg ju väldigt perifert, och saknade hästspårvägsförbindelse. Det lär ursprungligen ha varit avsikten att trafikera hela sträckan med ångtåg, men detta tilläts inte på gatuspåret. Därför blev det eldrift, vilket naturligtvis också hade andra fördelar. Spår och kontaktledning var klara 1893 [Stockholm på spåret sid 27].
Spåret i gatan började dock som hästspårväg, vilket berodde på problem med att få igång eldriften. Hästspårvagnarna (två vagnar som hyrts in från Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag och byggts om från 1435 mm till 891 mm spårvidd) började rulla i november 1894. Det gick tolv turer om dagen, i anslutning till ångtåg Stockholm Ö - Djursholm. För att klara den branta backen behövdes tre hästar per vagn. Antagligen gick väl båda vagnarna i anslutning till de mer belastade ångtågen. 1895 avlöstes hästspårvagnar och ångtåg av direkta eltåg Engelbrektsplan - Djursholm [Stockholm på spåret sid 27 och 320]
Vid spårkorsningen i Valhallavägen fanns ljussignaler som visade orangefärgat sken åt SRJ tåg och rött sken åt spårvägstågen [s 25]. Skall detta tolkas som att orange sken innebar att det var rött för spårvagnarna?? I 1924 års tidtabell finns dessa signaler inte omnämnda.
Vid Stockholm Ö lokalstationen fanns i riktning från Engelbrektsplan en infartssignal M i form av en ljussignal som kunde visa ett grönt sken. I motsatta körriktningen fanns en likadan utfartssignal K [s 25]
I 1954 års tidtabell fanns nedanstående Signalbeskrivning
Engelbrektsplan - Stockholms östra EGP = Engelbrektsplan,
ÖST = Stockholm Ö
Enligt paragraf 12 "Signalanläggningen vid Lill-Jans Plan" fanns formljussignaler både för järnvägs- och spårvägstrafiken. Järnvägens signaler var förstås dvärgsignaler, som ersatt de färgljussignaler som nämndes 1929.
Spårvägens signaler visade normalt klart för varsam körning - fyra ofärgade sken ordnade kvadratiskt. När ett djursholmståg påverkade en ljuftledningskontakt gick spårvägens signaler över till stopp; två sken i vågrät linje. Järnvägens signaler visade då klart för varsam körning. På ritningen ovan visas luftledningskontakterna i form av klammerliknande streck. Antagligen återgick signalerna till normalläge när tåget passerade luftledningskontakten bortom korsningen.
Om ett spårvägståg blev stående i korsningen skulle någon ur dess personal bege sig till stolpen där Djursholmsbanans signaler var monterade. Där fanns en trekantsnyckel i ett skåp med glasruta. Spårvägsmannen skulle slå in glaset, ta ut nyckeln, sticka in och vrida om nyckeln i en strömbrytare ovanför skåpet. Då spärrades djursholmsbanans signaler i stoppställning. Anledningen till detta arrangemang kanske inte främst var att undvika att få den stillastående spårvagnen påkörd, utan möjligen att minska risken att ett djursholmståg blev stående så att halva Valhallavägen blockerades.
Under årens lopp inträffade ett stort antal sammanstötningar med bilar och några kollisioner med spårvagnar. Att det så småningom kom upp signaler i korsningarna hjälpte inte helt. Det faktum att tågen var brunmurriga gjorde dem förstås inte mer synliga. "Rena camouflagefärgen" bland bruna hus och trädstammar tyckte SF-journalens redaktör Nils Jerring i en insändare i Aftonbladet 1948.
Det förekom många klagomål på att tågen orsakade vibrationer och andra störningar. Till exempel skrev en person som bodde vid korsningen mellan Engelbrekts- och Östermalmsgatorna den 18 mars 1941 till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen om "det skrällande dån och de kraftiga skakningar" som Djursholmståget orsakade. Och tydligen hade störningarna förvärrats: "Dånet är...numera så starkt, att det oftast överröstar radions till vanlig ljudstyrka inställda högtalare...fönster, ljuskronor osv...försättes i klirrande dallring. Styrelsen svarade, att Överståthållarämbetet var tillsynsmyndighet för driften på spåret mellan Stockholm Ö och Engelbrektsplan. Man hade därför sänt avskrifter av klagoskrivelsen både till Överståthållarämbetet och till SRJ