Industrin startades av Ousby Torvströfabriks AB, men 1918 togs den över av Småbrukarnes Andelstorfströförening upa. Det var cirka 300 lantbrukare som via denna förening kunde säkerställa leverans av torvströ till sina gårdar.
Linbanan levererades av AB Nordströms Linbanor. Linorna hängde i kraftiga trästolpar. Vid båda ändar av banan fanns rundgångar där vagnarna löpte på järnräler. Drivlinan gick där runt ett horisontellt hjul. Vid korsningen med landsvägen Boalt - Lönsboda fanns ett skyddsnät.
Linbanevagnarna hade järnram med träflak som rymde 3 - 4 torvbalar. Arbetare på väg till mossen kunde åka på flaken. Vid fabriken fanns en torveldad ångmaskin (sannolikt en stor lokomobil) som drev både torvpressen och linbanan. Banan hade en transportkapacitet av cirka 500 balar per dag.
1923 fick fabriken anslutning till elnätet, och då bytte man ångmaskinen mot en elmotor. Ångmaskinen såldes till ett sågverk.
Någon gång på 1920-talet köpte föreningen in 3500 meter 24-trådig stållina för renovering av banan. Det var väl antagligen bärlinan som byttes. I slutet av 1920-talet betecknades banan dock som "delvis bristfällig", detta i en utredning som landsfiskalen gjorde med anledning av andelsföreningens dåliga ekonomi. Man hoppades på ett ackord, men för att staten skulle kunna efterskänka sin fordran krävdes riksdagsbeslut. Efter att riksdagen 1927 beslutat antaga ackordet dröjde det dock bara två år tills driften i vilket fall ställdes in på grund av att fabriken brann ner. Branden orsakades troligen av varmgång i ett maskinlager.
Fabriken kom aldrig igång igen; antalet andelsägare hade minskat och det verkar överhvudtaget ha varit svårt att få verksamheten att gå ihop.
Linbanan revs ganska snart, men ännu cirka 1980 fanns tyngder (en större och en mindre cementkloss) och fundament kvar i Boalt, och vid myren kunde man se fästen för rundgången.
Sidan uppdaterad den 23 januari 2021