Timmerlinbanan Mangskog - Gunnarskog

Denna 13,2 km långa bana byggdes av Jössefors AB för timmertransport mellan sjöarna Mangen och Gunnern i nuvarande Arvika kommun. Från Gunnern flottades timret vidare ner till Jössefors och Brättne.  

Byggandet av banan startade 1914 (enligt annan uppgift 1912). Arbetet bedrevs från båda ändpunkterna.

Tillstånd fick man av länsstyrelsen den 14 september 1914, och banan togs i bruk våren 1915. Korsnäs Linbaneaffär AB levererade de mekaniska delarna. Stockar och plankor till tornen samt betong till fundamenten kom från Jössefors AB.

Vid de 105 upphängningspunkterna fanns stolpar förbundna med tvärslåar i vilka bärlinorna var fästade. I banans längdriktning fanns stödben åt båda hållen. Fundamenten placerades vanligen i en meterdjup grop. I Långvattnet användes timrade kistor som stenfylldes i hörnen och sänktes i sjön. Stolparna var monterade på överdelen av kistan, som stack upp över vattenytan. Där det var som djupast byggdes en nio meter hög timmerkista. Högsta trätornet var den 30 meter höga Ransbybocken i Mangskog.

Mats Lugne har på sitt webbställe både bilder  och ritningar

Vid Bytorpet (Bytorp),  6 km från sjön Mangen och 7 km från Byn vid sjön Gunnern rakt väst om Bytorpet,  fanns en omlastningsstation. Detta innebar antagligen att banan bestod av två sektioner, och att vagnarna vid omlastningsstationen gled på räls den korta sträckan mellan linsektionerna. Vid Bytorpet fanns också den 50 hästkrafters råoljemotor som drev banan. På grund av oljebrist under första världskriget ersattes motorn med en 40 hästkrafters ångmaskin.

Spännstationer fanns vid Fjäll(torp) och Västra Snartjärnet.

Banan hade ungefär 250 vagnar. Varje vagn lastade mellan en och tre timmerstockar.

I Arvika Nyheter fanns en intervju med Anders Nilsson som var med och byggde banan, och därefter arbetade som smörjare och reparatör. Nilsson berättade, att det inledningsvis förekom många "urspåringar". Vagnar som hoppat av bärlinan måste hämtas med hästskjuts. Så småningom fick man en god driftsäkerhet. Inofficiell personbefordran förekom, men detta var förenat med vissa risker om banan stannade när man befann sig på hög höjd. Linbanemännen hade dock alltid med rep för att kunna fira ned sig.  

Linbanan användes endast cirka tio år. På 1920-talet byggdes flottleden ut så att den började vid södra änden av sjön Mangen. Detta medförde att linbanan lades ned 1924. Anläggningen revs 1925 eller 1926. Det finns en uppgift om att den direkta nedläggningsorsaken var att ett lager i ett av trätornen gick varmt och tornet brann upp. 

Kvar av anläggningen finns diverse fundament till bockarna, liksom fundamenten för spännstationen vid Fjälltorp. Fundament och vattenreservoar för ångmaskinen fanns också kvar i varje fall 1987.

 
 
 
Jan-Olov Newborg, som haft vänligheten att lämna underlaget för redogörelsen ovan, efterlyser profilritningar över sträckningen. Jan-Olov har funnit många fundament efter trätornen och bilder finns från tornresning, avlastningsstationen vid Gunnern och omlastningsstationen vid Bytorpet plus bilder på folk som åker med timmerlasten.
 
 
 

Källor

Uppgifter från Jan-Olov Newborg, Gunnarskog

sign Nisse: "Skandinaviens längsta linbana transporterade timmer från Mangskog" i Arvika nyheter den 21 februari (1974?)
 
 
 

Håkansson, Carl: "Unik linbana i Värmland" i Stora Runt april 1987
Mats Lugnes webbplats
Linbanor

Startsidan

Sidan uppdaterad den 6 januari 2011