Linbanan Marmaverken - Vallvik

I Marmaverken i Hälsingland fanns sågverk och annan skogsindustri sedan mitten av 1800-talet. 1927-28 tillkom en sulfatfabrik. För utleverans av massabalar byggdes en 18,8 km lång linbana till hamnen i Vallvik. Linbanan kom även att användas för inleverans av glaubersalt, kol mm. Från kajen till linbanestationen i Vallvik transporterades glaubersaltet på en 1,6 km lång bana med 600 mm spårvidd [Freding sid 154].

Linbanan gav lägre kostnader än järnvägstransport. Det fanns olika typer av vagnar för olika transportändamål:

• för massabalar 180 vagnar. Vid risk för regn lade man på en presenning.
• för glaubersalt 46 vagnar med sluten låda, tömdes automatiskt genom att vändas
• för stenkol 92 vagnar, tömdes automatiskt genom att vändas

Det fanns också en smörjvagn med en kur för medföljande personal.

När linbanan öppnades var den Sveriges längsta. Transportkapaciteten var totalt 100 000 ton per år.

Banan konstruerades av Nordströms linbanor.

Koltransporterna skall ha upphört i samband med övergång till oljeeldning efter andra världskriget. Massatransporterna flyttades till landsväg i maj 1959. I december samma år flyttades transporterna av glaubersalt till järnväg. Linbanan var helt riven 1961. Fabriken stängdes 1989 [Freding sid 125].

Bockarna var av järn och placerade på betongfundament.

Bild från Nordströms via Wikimedia Commons

Drivstationen. Utsnitt ur bild på sid 44 i Nordströms bok Ropeways från 1944. Banans vinkling syns tydligt, men sträckningen hitom stationen går inte att urskilja på bilden.  

Vallvik. Bild från sid 44 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944

Källor

Startsidan

Sidan uppdaterad den 4 september 2016