Linbanan Rejmyre glasbruk - Simonstorps station, Östergötland

Banan bestod av en cirka 14,5 km lång huvudlinje och en sidolinje på ungefär 0,4 km. Den öppnades 1895 eller 1898.

Bakgrund och tillkomst

Linbanan byggdes för att glasbruket skulle få förbindelse med järnvägen. Banbygget startade 1890.


Trafikuppgift

Banan transporterade råvaror till glasbruket och färdigt glas till Simonstorp. Man fraktade även timmer, järnvaror till och från Hävla bruk, varor till brukshandeln och post. I Bremyre fanns ett hyvleri, en biprodukt var träull som skickades till glasbruket för att användas som emballage. En kiselkross fanns, även den i Bremyre, och producerade kiselmjöl som användes vid glastillverkningen. Även kiselmjölet transporterades med linbanan. 


Konstruktion

Hela anläggningen levererades av Nordströms.

Det fanns ca 270 bockar för att hålla uppe linorna. Bockarna var av trä. Även stationerna var byggda i trä, och hade tak av spån eller plåt. Varje station (även Simonstorp och "sjöstationen" vid ändpunkten för bibanan i Bremyre) var bemannad under drifttid och hade ett personalutrymme. Vid stationerna gick vagnarna på en balk istället för bärlina.

Bärlinorna var 4,5 cm tjocka. Draglinan hängde ner om det blev långt mellan vagnarna. Den stöddes då av en rulle monterad en bit ner på varje linbanebock.

Vid tre korsningar med landsväg fanns skydd under banan.

Spännanordning för både bärlinor och draglina fanns vid vinkelstationer och ändstationer. Det är oklart om man hade ytterligare spännstationer för bärlinorna.
Alla vagnar var identiskt utförda. De hade två hjul som löpte på bärlinan. Från denna löpanordning hängde en triangelformad ställning, och på denna fanns en lastkrok framtill och en baktill. Långa föremål (max 25 meter) kunde transporteras upphängda i två vagnar. 


Linje och drift

Huvudlinjen var indelad i tre sektioner. Drivstationer fanns vid Rejmyre, Bremyre och Lindalen.

Från Bremyre gick en 400 m lång sidolinje till sjöstationen vid sjön Hunn. Denna sträcka utgjorde en egen sektion. Totala banlängden var därmed ca 15 km (14870 meter enligt en referenslista utgiven av Nordströms 1921).  

Banan kördes i högertrafik. Hastigheten var ca 3 km/h, så det tog bortåt fem timmar för en vagn att åka hela sträckan . Normalt släppte man iväg vagnarna med en intervall motsvarande avståndet mellan två linbanebockar. Före varje station fanns en anordning som kopplade loss vagnen från drivlinan, varefter vagnen rullade in på stationens bärbalk och sedan kunde dras för hand.

Antalet vagnar var kanske 500 [Linbanan 2002 sid 16]. De första åren var banan igång dygnet runt.

Vid vinkelstationerna i Bremyra och Lindalen kunde vagnar koppas av/på för att lossas/lastas. Det fanns även vid flera andra platser längs linjen möjlighet att koppla loss vagnar från drivlinan (som inte stoppades vid sådana operationer) och föra ut dem på "sidospår" för lossning eller lastning. Ett exempel var vid tegelugen mellan Rejmyre och Bremyre. Ibland ordnades tillfälligt sådana lastplatser för timmerlastning.  

Det fanns telefonförbindelse mellan stationerna, av typ bantelefon med codesignalering.


Drivning

Drivstationerna hade elmotorer. Strömmen till linbanan (och till en del bostadshus) producerades av bolagets vattenkraftverk i Bremyre. Kanske även glasbruket i Rejmyre och industrierna i Bremyre försörjdes med kraft från detta kraftverk? Vattenkraftverket hade enligt obekräftad uppgift en effekt på ca 50 kW [Linbanan 2002 sid 23]. Byggnaden är riven.

Det är oklart hur elkraften distribuerades från Bremyre-verket, men rimligen bör man ha använt en spänning på 3 kV eller mer. Frekvensen var 50 Hz. Varje drivstation hade en 8 kW trefasmotor och spänningen var 190 V (110/190 V-system).

Som reserv vid lågt vattenstånd fanns olika lösningar vid de tre drivstationerna:

Reservaggregaten vid Lindalen och Rejmyre kopplades in på nätet vilket krävde infasning (anpassning till nätets frekvens) [Linbanan 2002 sid 11], Reservkraften var alltså inte avsedd endast lokalt för respektive drivstation.

Bild KCAC12013, Järnvägsmuseet,

Linbanan mellan sågverket och brädgården i Bremyre

Denna sträcka var helt fristående från det stora linbanesystemet och hade tillkommit redan tidigare. Till skillnad från den stora banan hade man inte cirkulerande trafik, utan drivlinan stoppades när de två vagnarna nått respektive slutstation, och sedan körde man i andra riktningen. Hastigheten på denna bana var betydligt högre än på banan Rejmyre - Simonstorp.


Nedläggning

Glasbruket och banan lades ned 1926. De sista åren hade lastbilar tagit över delar av trafiken. Linbanan revs 1927 - 1930.

En linbanevagn som hamnade i sjön har fiskats upp och finns nu på Rejmyre Glasmuseum.

Stensättningar finns kvar bland annat vid stationerna Bremyre och Lindalen. I sjön vid Lindalen skall finnas trästolpar (?)

 

Källor

[Linbanan 2002] Hembygdsföreningen Gamla Reijmyre; "Linbanan mellan Rejmyre och Simonstorp", 2002

Hembygdsföreningen Gamla Reijmyre

Wikipedia





Linbanor

Startsidan

Sidan uppdaterad den 30 oktober 2021