att hitta ett bra ställe att passera Hjälmaren. En mer direkt dragning än den utförda hade medfört en längre sträcka över Hjälmaren, och man befarade att detta skulle ge problem med att stolparna utsattes för isskruvning. 

Med en kapacitet av 1,2 ton per vagn, hastighet 2,5 meter per sekund och 120 meter mellan vagnarna skulle en linbana kunna tranportera 90 ton per timme. Vid tranport av 475 000 ton per år (samma mängd som i de andra kalkylatlernativen) skulle kostnaden bli 0.98 kr  per ton. Det skulle vara möjligt att öka kapaciteten, kostnaden per transporterat ton skulle då förstås sänkas, ner mot 35 öre per ton på längre sikt. [Danielsen 1940 sid 29]. Man räknade med en investering på cirka fyra miljoner kronor.

I verkligheten blev driftkostnaden för linbanan högre; detta förklaras av högre anläggningskostnad på grund av kriget och att driftkostnaderna ökat genom höjda löner och dyrare bärkablar [Rustan 1948 sid 529 f]. Den stora kostnaden var just kablarna. 


Bilden är från sid 5 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,


Banans utrustning och kapacitet

Före driftstart var planen att anskaffa 695 vagnar för linjen och 24 för stationerna och som reserv [Danielsen 1940 sid 29]. Med detta avses antagligen att  det med 120 meters avstånd mellan vagnarna skulle rymmas 695 vagnar ute på linjen, och att ett antal vagnar normalt skulle befinna sig på lastnings- och lossningsstationerna (eller på verkstad). Ytterligare vagnar togs sedan över från nedlagda linbanor i bland annat Rejmyre, Kvarntorp, Stora Vika och Lanna [NIRAS 2010 sid12]. Oklart i vilken mån dessa korgar var ett nettotillskott respektive ersatte sådana som totalhavererat eller ramlat i Hjälmaren.

Banan skulle få 210 vanliga stöd och sex specialstöd. Bockarna utfördes normalt av armerad betong.  Bärkablarna skulle komma i huvudsak från en tysk leverantör. I lastriktningen skulle bärkabeln normalt ha en diameter av 42 mm, i returriktningen 28 mm. Draglinan skulle överallt ha 25 mm diameter [Danielsen 1940 sid 30]. Vid passagen över Hjämaren var bärkablarna något tjockare. 

Vagnarna kläms genom sin vikt fast mot draglinan. I Forsby drivs pålastningsluckorna maskinellt.

Hjälmaren. Bilden är från sid 49 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,

Jag har nedan försökt beskriva hur driften på banan gick till. De uppgifter som är skrivna i presens skall tolkas som att "så här gick det till i slutet av 1990-talet".

Uppgifterna nedan baseras till stora delar på ett föredrag av Peter Löf vid SJK Småbaneavdelnings möte den 27 november 2004.  Eventuella felaktigheter beror på  missuppfattningar från min sida:

Banan har drivstationer i vardera änden samt  i Malmberga ungefär mitt på sträckan. Vid Malmberga finns en växelströms- och en likströmsmotor, den senare för att bättre kunna reglera drivkraften. Vid Forsby, Malmberga och Köping finns vardera en 100 kW motor, vid Malmberga ytterligare en drivmotor på 145 kW.

Malmberga är banans centralstation i flera avseenden; den ligger mitt på sträckan, driften har alltid styrts härifrån, och  här ligger banavdelningens bas.

Vinkelstationer finns i Granhammar och Knotberget. Mellan vinkelstationerna och centralstationen respektive slutstationerna går banan i stort sett spikrakt. Detta för att minimera risken för att vagnarna spårar ur.

Vinkelstation Knotberget. Bild från sid 47 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,

Vid drivstationerna och vinkelstationerna går vagnarna hängande på räls mellan de två drivlinorna och dras då av ett kedjespel [Stymne sid 9]. För att hålla bärkablarna spända är de indelade i kortare sektioner, och vid varje sektionsgräns finns en spännstation (totalt tolv).

Driv- och vinkelstationerna är inklädda med eternit. Detta var planerat redan från början [Danielsen 1940 sid 30].

När korgarna lastats i Forsby, ställs vagnarna på kö vid utfarten, för att med fast tidsintervall kopplas in på drivkabeln och börja färden mot Köping. Utportioneringen av vagnarna sköts av "en mekaniskt arbetande vagndistansapparat" [Danielsen 1940 sid 30]. I Forsby finns även växlar för att medge att vagnar ställs av på sidospår eller tas in i vagnverkstaden.

I samband med att driftautomatik infördes 1967 installerades distansapparater även vid övriga stationer. Dessa mekaniska distansapparater togs ur bruk när det datoriserade styrsystemet infördes 1987.


Lastning i Forsby.  Bilden är från sid 46 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,


Det visade sig tidigt att vagnshjulen var den del av systemet som förslets snabbast [Rustan 1948 sid 351].

 

Spännstation i förgrunden. Bilden är från sid 49 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,


Fabriken i Köping, okänd fotograf, [Tekniska muséet]

Driftstörningar

Ibland har urspåringar inträffat. En del av betongmasterna har då skadats så svårt att de ersatts av fackverksmaster. Vid urspåring på den del av banan som går över Hjälmaren har det hänt att vagnar dumpats i vattnet för att snabbt åter få igång trafiken. Ibland har  man med dykarhjälp tagit upp ett antal sådana vagnar.

Vid provkörningarna efter nedläggningen var det vanligt med urspåringar. Drivanordningar och styrsystem krånglade också.  Detta berodde säkerligen på att banan vid varje provkörning stått stilla lång tid, och att underhållet var minimalt. .


Styrning och övervakning av driften

Länge var alla driv- och vinkelstationer bevakade under hela drifttiden (oftast = hela dygnet).  Teleförbindelse fanns längs hela linjen medelst tre blanktrådar högst upp på masterna. I änd- och brytstationerna (alltså centralstationen och vinkelstationerna) fanns fasta apparater för tal och signalering "till vilken station som helst" [Danielsen 1940 sid 30]. Det är oklart om man använde ett selektorsystem, eller om anropen skedde genom kodringning. Personal som arbetade längs banan kunde koppla in fälttelefonapparater på denna linje (efter att först ha klättrat upp i lämplig mast).  Teleanläggningen levererades av LM Ericsson.

Vid driv- och vinkelstationerna finns inget större buffertutrymme för vagnar. Därför måste drivningen på alla sektioner startas och stoppas samtidigt. Ursprungligen var avsikten att drivaggregaten i Forsby och Köping skulle kunna fjärrstartas från centralstationen. "Startsignal gives medelst denna anordning [telekommunikationssystemet] ... startimpulsen sker med ledningen" heter det i Danielsens artikel 1940 [sid 30]. Detta tycks inte ha fungerat helt bra, utan starten lär ha koordinerats av driftvakten i Malmberga via samtidig telefonförbindelse med de två andra drivstationerna.

Jag antar att planerade stopp (till exempel för underhåll av banan) gick till på liknande sätt. Om någon bansektion stannade upp till exempel på grund av urspåring, kan man väl anta att den lokale driftvakten vid centralstationen eller vinkelstationen observerade  vagnanhopningen och såg till att även nästa sektion stoppades. Kanske fanns det också någon sorts funktion för automatstopp vid sådana tillfällen?  Enligt [Danielsen 1940 sid 30] skulle det ordnas  stoppknappar vid varje bemannad station, och hela banan skulle kunna stoppas på liknande sätt som den skulle startas, detta bland annat för att undvika  "besvärande anhopning av vagnar på mellanstationerna".  Vid Forsby planerades enligt sidan 31 i samma artikel en "automatisk anordning, som signalera och slutligen stoppar banan, om vagnar ... skulle anhopa sig alltför mycket". Man tänkte antagligen på anhopning av tomma vagnar om lastningen stoppades eller gick långsamt. 

1967 infördes ett reläbaserat fjärrstyrningssystem och driftautomatik från ASEA. Centralutrustningen placerades i Malmberga. Bemanningen på de två vinkelstationerna (som hade hög personalomsättning) upphörde under helger och nätter, och drogs senare in helt. Man kan jämföra med järnvägarna; både SJ och TGOJ började tidigt planera för fjärrstyrning av  mötesstationer i obygden - dessa stationer var svåra att bemanna, och det  saknades meningsfulla arbetsuppgifter för personalen utöver tågexpedieringen.  

1987 ersattes reläfjärren av ett datoriserat system från Brown Boveri, BBC Indactic 34. Teletrådförbindelsen ersattes med radiolänk, vilket gav betydligt bättre driftsäkerhet framför allt vintertid. Det fanns fortfarande personal i tjänst i Köping och Forsby under hela drifttiden; dessa hade dock även andra arbetsuppgifter. För att kunna upptäcka urspårade hjulpar mm fanns efter varje driv- eller vinkelstation detektorer med känselspröt kring bärlinan. Om något stack ut gavs larm på centralstationen. Jämför de detektorer av olika slag som tillkommit på järnvägarna i samband med fjärrstyrning och därav följande indragning av personal längs linjerna. 

Vissa givare i stationerna kopplades senare bort från fjärrövervakningssystemet, men i övrigt gjordes inga ändringar på senare år. Personal längs banan kan via radio direkt styra ner hastigheten till krypfart respektive stoppa banan helt. Detta kan användas exempelvis av de banarbetare som åker med den speciella smörjvagnen. Återstart kan dock enbart göras av driftvakten.

En tid efter att nya driftautomatik- och fjärrstyrningssystemet driftsatts började man köra alla sektioner med samma hastighet. Tidigare hade hastigheten och därmed också avståndet mellan vagnarna varierat mellan olika sektioner[Stymne sid 11].  Möjligen var det också i detta sammanhang man bytte en av drivmotorerna i Malmberga för att genom bromsmöjlighet få jämnare drift på sektionen till Knotberget [NIRAS 2010 sid 12]

Linbanans påverkan på miljön

En linbana tar upp väldigt lite markyta. Linbanemasterna kan dock utgöra ett hinder för till exempel jordbruket.  Tydligen utgick engångsersättning till markägarna i samband med banans byggande. Dagens markägare skulle därmed säkert se det som en fördel om banan försvann.

Det finns risk att last kan falla ur linbanekorgarna, särskilt vid hård vind. Vid urspåring kan väl i värsta fall även själva vagnen falla ner och träffa fordon eller människor på marken. För att minimera riskerna finns vägskydd vid banans passage av större vägar. Dessa vägskydd är järnkonstruktioner som bär upp nät ovanför vägen. Vägskydden skall enligt vissa uppgifter inte ha funnits på plats när banan var färdig. Detta fördröjde driftstarten eftersom man inte fick tillstånd att köra förrän skydden var uppsatta. I en artikel publicerad 1940 finns dock en karta med markering "skyddsnät"  på åtta platser, så vägskydden var säkerligen inplanerade redan från början [Danielsen 1940 sid 27].


Vägskydd. Bild från sidan 48 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944,
 


Nedan några bilder jag tagit under 1970-talet :

Fabriken i Köping 1975-06-30. Linbanan kommer in från vänster	Lastad respektive tom korg nära Köping; 1975-06-30
Vinkelstationen vid Granhammar augusti 1977. Den dinglande korgen har just lämnat rälen och hakats på draglinan.	Spännstation vid Kungs Barkarö 1977
Linjen nära Granhammar augusti 1977. De tre blanktrådarna för telefon och fjärrstyrning syns rakt ovanför masten.	Köping 1975-06-30. Här syns i varje fall isolatorerna för telekommunikationslinjen.  En av de tre trådarna sitter precis i toppen av betongmasten, och för varje tråd finns på denna mast tre isolatorer.

Avveckling

Den fabrik i Köping som banan ursprungligen betjänade har  ändrat produktionsinriktning, och tar numera större delen av sin kalk från andra håll. Cementproduktionen lades ned under 1970-talet. Banans årliga transportvolym minskade från typiskt 600 tusen ton per år under första hälften av 1970-talet till 60 tusen ton 1978. Under 1970-talets två sista år var banan outnyttjad under långa perioder. På 1980-talet ökade transporterna igen, till ca 100 tusen ton per år. I början av 1990-talet ökades volymerna till ca 150 tusen ton per år. Banan var då fortfarande klart mer kostnadseffektiv än landsvägstransport. 1996 var det sista hela året som banan användes, och då hade volymen minskat till 118 tusen ton.   [Stymne sid 14]

Fabriken i Köping är numera inriktad på att bränna kalk, som man framför allt säljer till metallurgisk- och pappersindustri. 1997 hade behovet av kalk från Forsby minskat så kraftigt att linbanetransport blev olönsam och bilar tog över. Kalk från Forsby används visserligen fortfarande (och eventuellt skall brytningen ökas), men det mesta kommer från Gotland, delvis även från Norge och England. .

Att linbanan inte genast revs efter nedläggningen 1997 berodde nog främst på den höga kostnaden för demontering, borttransport och återställande av miljön.

Provkörning skedde år 2000 och 2002. Även 2003 och 2004 körde man banan, då publikt under "Kalklinbanans vecka". 2000 - 2006 fick Nordkalk statliga bidrag för slyröjning, viss renovering och provkörningar. Det fanns planer på att en kommunägd stiftelse skulle ta över banan. 2003 blev linbanan "Årets industriminne". Dock verkar kommunerna ha ryggat inför de tämligen stora kostnaderna för att hålla banan i skick. Miljölagstiftningen hade skärpts vilket också ställde högre krav på ägaren. 2007, 2008 och 2010 gjordes återigen provkörningar. 2012 började Nordkalk på allvar förbereda rivning, och sommaren 2013 skulle man köra banan en sista gång för att få in korgarna. Denna gång fungerade banan ännu sämre än vid provkörningarna; en stor urspåring inträffade och en drivmotor som drabbats av överslag måste sändas till Krylbo för att nödtorftigt repareras. Den 15 juli var dock alla korgar inkörda och klara för skrotning. I september började rivningen, och i slutet av året var stora delar av banan borta  [Berggren 2014 sid 16]

Tanken är att betongstolparna skall lämnas kvar men allt övrigt rivas.

Kalklinbanans vänner, som bildats 2002, meddelade sommaren 2013 att man ville ta över sträckan Malmberga - Granhammar i egen regi. Denna sträcka undantogs därför från rivning, och länsstyrelsen betalade för flyttning av den bättre draglina som fanns söder om Malmberga (och som ännu inte rivits) till den sektion som var tänkt att bevaras. 100 vagnar som fanns kvar i Forsby skulle också sparas. Även en annan bevarargrupp agerade, men utan resultat   [Berggren 2014 sid 16].

I mars 2014 beslutade Nordkalk att riva hela banan. Vad som hindrade ett bevarande av sträckan Malmberga - Granhammar tycks främst ha varit att Nordkalk endast lovade att bekosta en eventuell rivning under den närmaste femårsperioden. Detta alltså om Kalklinbanans Vänner inte skulle klara att driva verksamheten. Markägare längs banan har då blivit oroliga för att behöva stå för eventuella rivningskostnader efter femårsperioden. 

Resterande delar av banan revs huvudsakligen under 2016.

Film från augusti 1977

Teknikarv Media har flera DVD-filmer om linbanan

Jakob Ehrensvärds sidor med bilder från banan

                       
  Svart-vita bilden: Tornbygge, bild från sidan 47 i Nordströms bok Ropeways utgiven 1944.                Färgbilden: Väster om Kungsör i början av 2000-talet

Källor