Signalanläggningen hade till uppgift att säkerställa, att största tillåtna hastighet 40 km/h inte överskreds. Dessutom fungerade den (i varje fall från 1947) som en linjeblockeringsanläggning. Genomgående spårledningar saknades dock
Det finns uppgifter om att signalerna kom upp efter att passagerare uttryckt farhågor för att vagnar skulle spåra ur vid alltför rask körning på väg ned från brokrönet. Trafik med tvåaxliga vagnar skall av samma skäl ha förbjudits på sträckan.
Vid varje signal fanns en ca 15 meter lång spårledning. Avståndet mellan signalerna var ungefär 200 meter.
Normalt visade signalerna A och D klart för körning - ett fast grönt sken. Övriga signaler visade normalt ett fast rött sken. Alla signalerna hade en rund gul tavla, vilken indikerade att stoppsignal försiktigt fick passeras efter en halv minuts väntan - under förutsättning att inget hinder syntes till. Stockholms spårvägsmuseum har en bild från 1949, där man ser en av dessa signaler:
Antagligen är det signal A som är avbildad, och av någon anledning är den försedd med ogiltighetsmärke (kryss över signalskärmen). Kanske togs bilden innan signalerna tagits i bruk?
Ändringar 1947
1947 förändrades signalernas funktion. "Den viktigaste förändringen består i att avståndet mellan signalerna indelats i verkliga blocksträckor för reglering av tågföljden" heter det i VoV beskrivning. Detta tyder på att signalerna från början enbart tjänade till att hålla nere hastigheten. Tidreläerna skulle, i varje fall efter ändringen, vara inställda för 16 - 20 sekunder. VoV järnvägsinspektör föreslog 8 - 10 sekunder; det "vore till fördel för tågföringen" och skulle även ge "en mot hastigheten - 40 km/tim - lämpligare bromssträcka" [Skrivelse från VoV till SS om godkännande av ändringsförslaget, daterad den 12 februari 1947]
Exempel på funktion vid körning från Traneberg till Kristineberg (1947 - 1952)
Enligt signalinstruktionen kunde anläggningen kopplas ifrån. Endast luftlednings- eller trafikbefäl fick ge order om detta.
Grönt sken i signalerna C och F innebar väl i princip endast att den cirka femton meter långa spårledningen var fri, och att tåget höll tillräckligt låg hastighet. Någon kontroll av om spåret var fritt längre bort fanns inte, även om detta med hänsyn till hållplatserna kunde tyckas ha varit lämpligt.
Slopning
1952 fick SS tillstånd från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att ta bort signalerna den 1 augusti. Detta för att underlätta arbetema på det nya signalsystemet för tunnelbanetrafiken. Hastighetstavlor skulle sättas upp istället.
Bilden är från Stockholms spårvägsmuseum
och licensierad under
Creative Commons License
SS signalanläggningar för spårväg
Sidan uppdaterad den 31 maj 2015