Järnvägarnas telegrafsystem 

Befordran av privata telegram

På 1850-talet påbörjades både järnvägsutbyggnaden och skapandet av ett svenskt telegrafnät. Detta gav möjlighet till synergieffekter - telegrafverket kunde inledningsvis koncentrera sig på  att bygga ut de viktigaste linjerna, medan järnvägstelegrafen stod för yttäckningen. SJ började förmedla privattelegram 1862, eventuellt tidigare. De flesta enskilda järnvägar erbjöd också sådana tjänster. 

1865: Föreskrifter om privata telegram å statens jernvegstelegraf

1865 gav Kongl Styrelsen för Statens Jernvägstrafik ut ett cirkulär (nr 62) med föreskrifter för befordran av privata telegram "å statens jernvägstelegraf", att gälla från och med den 1 april 1865. Detta cirkulär ersatte tidigare föreskrifter inom området.

Järnvägens egen telegramtrafik var prioriterad. Det var inte tillåtet med privat telegrafering direkt mellan Stockholm, Södertälje, Örebro, Göteborg, Jönköping, Lund och Malmö, eller mellan sådana orter som var förenade med varandra genom Kongl. Telegrafverkets ledningar. Telegrafverket hade monopol på teletrafik för allmänheten, och järnvägstelegrafen var ett komplement i de fall telegrafverket saknade anslutning på avsändnings- eller destinationsorten. 

Det påpekas vidare att telegraflokalerna är öppna endast när så krävs för järnvägstrafiken, och att järnvägens telegrafister inte är edsvurna. Upplysning om det sistnämnda skulle finnas på de tryckta telegramblanketterna. Man kunde heller inte räkna med att få telegram till utlandet sända via järnvägen. Styrelsen för Statens Jernvägstrafik  tog inget ansvar för att telegrammen kom fram felfritt och i tid. Uppenbarligen sågs telegrambefordran som något järnvägen i mån av möjlighet levererade som en extra tjänst.

Grundavgiften för ett telegram om högst 20 ord var en riksdaler. Sedan tillkom fem öre för varje nytt femtal ord. I cirkuläret finns detaljerade definitioner på begreppet ord. Imorgon var ett ord, men hvaromicke, ejmindre och liknande uttryck som "strider mot det allmänna språkbruket" [§ 9] accepterades inte!  Alla tecken "som telegrafapparaten endast med ord kan återgifva"  taxerades efter det antal ord som erfordrades.

Om telegram skulle gå över till främmande telegraflinje, kostade det 10 öre extra. I övrifgt var priset oberoende av avstånd.

En avsändare som ville ha svar på sitt telegram kunde betala även för svarstelegrammet. Om både statstelegrafen och järnvägstelegrafen måste anlitas, var det viktigt att svaret transiterades via samma förmedlingsstation som det primära telegrammet. Detta regleras i cirkulär 29 år 1864

Om det inte fanns telegrafstation på adressorten, sändes telegrammen vidare med post, express eller stafett. Express var gående bud, stafett åkande eller ridande bud.  Detta kostade förstås extra.  Avsändaren kunde förbetala för svar av viss maximal längd. Falköping var en av de orter som låg på avstånd från stationen (nuvarande Falköping C). 1864 kom ett cirkulär som meddelade att avgiften för expressbefordran av telegram från stationen till staden minskats till 25 öre (Stationen Falköping S kom till först senare).

Ångbåtstelegram kunde också förmedlas av järnvägen, cirkulär 82 1865.

1866:  Även utlandstrafik

Den 2 januari 1866 kom ett nytt cirkulär, nr 101, med vissa ändringar:

Kongl Styrelsen för Statens Jernvägstrafik hade nu träffat överenskommelse med motsvarande styrelse för Telegrafverket om att expediera  utländska telegram vid åtskilliga av stambanornas stationer. Dessa stationer hade även tagits med i den på grund av internationella telegrafkonventionen i Paris 1865 upprättade förteckningen.
 
Telegram till och från utlandet, på valfritt europeiskt språk eller i chiffer, "allt enligt Kong. Maj:ts nådiga reglemente för Elektriska Telegrafverket", expedierades nu vid Gnesta, Katrineholm, Hallsberg, Töreboda, Skövde, Falköping, Alingsås, Nässjö, Stockaryd, Alvesta, Älmhult, Hässleholm och Eslöv. Antagligen sådana orter som saknade anslutning till "Elektriska Telegrafverkets" nät. Att relativt små orter som Gnesta och  Stockaryd var intressanta för internationell teletrafik kanske berodde på exportorienterade företag på dessa platser? 

Utländska telegram som lämnades in till någon av de ovan nämnda stationerna skulle vidarebefordras med morse-telegraf till någon av järnvägstelegrafstationerna Stockholm, Örebro, Göteborg, Jönköping eller Malmö. Dessa stationer förmedelade telegram till och från statstelegrafen.

Inga utländska telegram befordras på visaretelegraf, sägs det i detta cirkulär.  Man kan därför anta att inländska privattelegram kunde sändas via visartelegraf.

I cirkuläret ålades järnvägens personal skyldighet att hemlighålla innehållet i utländska telegram. Detta tyder på att någon sådan ovillkorlig tystnadsplikt fortfarande inte fanns för inländsk trafik. 

1866 kom även cirkulär 122, med ändringar och kompletteringar till föregående års cirkulär 62. Bland annat tydliggjordes vad som gällde när det fanns möjlighet att använda antingen Telegrafverkets eller järnvägs (statlig eller enskild) telegraflinjer: Privattelegrammen skulle alltid transiteras via Telegrafverkets linje.

1868:  Kungl Elektriska Telegrafverket får ökad konkurrens

I cirkulär 217, utgivet av Kongl Styrelsen för Statens Jernvägstrafik den 21 april 1868 upphävdes bestämmelsen om förbud mot privattrafik mellan orter som var förenade med  varandra genom Kongl. Telegrafverkets ledningar. Detta beslut baserades på ett kungligt brev av den 24 mars 1868.

Cirkuläret försöker även klargöra hur telegram till telegrafstation vid enskild järnväg eller statstelegrafen skall redovisas. Grundregeln är uppenbarligen att utnyttja statsbanans telegraf i möjligaste mån. Man har ett exempel på telegram från Uppsala till Åkarp via järnvägens nät. Ett annat exempel tar upp förmedling av telegram från station med endast visarapparat, i exemplet Vislanda. Normalt skulle ett sådant telegram sändas till Älmhult för vidare befordran med morsetelegraf.  Det påpekas dock att det på grund av avbrott på telelinjerna "lätt inträffar" att telegram måste sändas annan väg än den normala. Telegrammet skulle då förses med tjänsteanmärkning om vilken väg det förmedlats.

Slutligen påpekas, att Statens järnvägar inte bör transitera telegram mellan två stationer som båda ligger vid annat telegrafnät. Telegrafverkets ledningar bör användas i sådana fall, och alla enskilda telegrafer står i direkt förbindelse med Telegrafverkets. 

1868 kom även cirkulär 209, som föreskriver att telegram för statens järnvägsbyggnader skall expedieras och taxeras på samma sätt som privata telegram.

Annat samarbete mellan järnvägen, kungliga telegrafverket och postverket

Redan 1863 gav styrelsen för statens järnvägstrafik ut ett cirkulär som reglerar avgifter för Elektriska Telegrafverkets transporter på järnväg. Telegrafverket fick också rätt att kostnadsfritt lägga upp material på stationsområdena och använda järnvägsvagnar i samband med arbeten på telegraflinjen.

När rubbningar i tågtrafiken inträffade kunde posttjänstemän (på stationer eller ombord på tåg) behöva kommunicera via järnvägstelegrafen. Detta kunde göras utan betalning [SJ cirkulär 36 1864]. 1867 kom cirkulär 146 som ytterligare reglerade hur posttjänstemännen vid exempelvis snöhinder skulle få hjälp med bland annat avgiftsfria telegram. Cirkulär 320 1872 innehöll vissa preciseringar. Andra telegram "rörande brefposters afgång och ankomst" kunde postverket sedan juni 1869 sända för "endast femtio öre". Maximal längd på meddelandet (inklusive namn och adressort) var tio ord. Föreskriften gällde för "så väl telegrafverkets som stambanornas telegraflinier" (alla statsbanor var ju vid denna tid stambanor och samtliga stambanor var statliga) [Cirkulär 244 1869]. 

Ytterligare nyheter från och med 1869 och 1872

Den 6 november 1869 gav Kongl. Maj:t ett nådigt Reglemente för Elektriska Telegrafbefordringen i Riket.  Det var en revision av 1865 års internationella telegrafkonvention som låg bakom det nya reglementet.  Av reglementet framgår bland annat

- telegrammens innehåll samt avsändare och mottagare skulle hemlighållas. Därför fick ingen obehörig vistas i telegrafrummen under pågående telegrafering (det måste dock ha varit tämligen enkelt att avlyssna trafiken genom att ansluta sig till de fåtaliga blanktrådslinjer över vilka all trafik sändes, vanligen okrypterat).

- telegrafverket ansvarade inte för telegram som försvann. försenades eller förvanskades

- en del stationer hade öppet dygnet runt, andra bara dagtid eller kortare tider.

- i allmänhet begagnas "apparater af Morse´s uppfinning", men andra apparater kunde förekomma [§ 5]

- telegrammen kunde avfattas på "alla sådana språk, som vid internationell telegrafkorrespondens få begagnas på de sinsemellan öfverenskommande staternas områden". Latin gick också bra. Stats och tjänstetelegram kunde avfattas i chiffer [§ 11]

- vid avbrott i teleförbindelserna skulle telegrammen sändas med post, eller om möjligt på "skyndsammare sätt". När telegrafen åter kom igång, skulle dessa telegram sändas om "på telegrafväg", såvida man inte fått veta att de redan kommit fram, eller "till följd af tillfällig stockning, en dylik förnyad sändning uppenbarligen skulle förorsaka olägenhet för telegraftjensten i dess helhet" [p 16].  Om en kund ville lämna in ett telegram, och man visste att förbindelsen var bruten för en längre tid, skulle kunden upplysas om detta! [p 18]

- telegram adresserade till mottagare eller "poste restante" skulle, genast avlämnas till sin adress. Om adressen låg utanför stationsorten skulle de dock normalt sändas vidare med post. Endast om avsändaren så begärt (och betalat för) anlitades gångbud eller ilbud (ridande eller åkande). [§ 19]. Om mottagaren var frånvarande, kunde telegrammet överlämnas till "någon fullvuxen medlem af hans familj, till hans kontorist, betjening, hyresgäst eller värd" [§ 20]

Många av bestämmelserna i ovan relaterade reglemente gällde även järnvägstelegrafen, detta enligt cirkulär 231, utgivet av Kongl Styrelsen för Statens Jernvägstrafik den 22 december 1868. Här nämns även, att man vid årsskiftet skulle sluta med att vika ihop telegrammet till ett trekantigt brev. Istället skulle särskilda kurvert användas.  Sådana kuvert kunde beställas från kontrollkontoret, och hade påtryck Jernvägstelegram.

En annan förändring var, att vid station med endast visarapparat, skulle telegram på svenska, norska och danska tas emot och avsändas. På station med morse-apparat var  urvalet språk betydligt större, se paragraf 11 i det ovan refererade kungliga reglementet. 

1872 kom återigen ett förnyat Reglemente för Elektriska Telegrafbefordringen i Riket, vilket bifogades cirkulär 346.

1881:  Presstelegram

1881 kom ett nytt kungligt reglemente för telegrambefordringen i riket. Kongl. Styrelsen för Statens Jernvägstrafik gav då den 27 december 1881 ut ett cirkulär nr 710 med de nya bestämmelser som skulle gälla från och med 1882.

De flesta förändringarna gällde taxorna. En nyhet (?) var presstelegram, "afsedt att genom tidningspressen offentliggöras".  För sådana telegram gällde nedsatt avgift, men bara om avsändaren kunde visa att han hade uppdrag från en tidningsredaktion att vara dess telegrafkorrespondent. Det verkar handla om en tidig form av presstöd.  Presstelegram skulle befordras på ett sådant sätt, att de inte gjorde intrång i den allmänna telegramväxlingen. Samtidigt påpekas dock, att presstelegram som lämnas in före kl 12 på dagen och är avsett att publiceras i samma dags aftontidning, om möjligt bör befordras till adresstationen före kl 14. Kvällspressen tycks ha haft en snabb produktionsprocess på den tiden.  Dessutom kom väl aftontidningarna ut först på kvällen.

1976:  Järnvägarnas telegramtjänst för allmänheten upphör

Redan från omkring sekelskiftet 1900 minskade antalet järnvägsförmedlade privattelegram, detta i takt med att Telegrafverkets nät byggdes ut. Tjänsten fanns emellertid kvar fram till mars 1976, sista tiden dock föga utnyttjad. Möjlighet att sända telegram till och från tåg existerade dock ytterligare en tid. Förmedling till/från stationer där tåget gjorde upphåll sköttes av konduktören. Hur detta gick till när det gäller telegram från tåg framgår av bilaga E till särtryck 610 (sid 24 i den länkade pdf-filen). Men möjlighet fanns alltså även att nå resenärer ombord på tåg med telegrafiska meddelanden.


Källor

SJ cirkulär 62 och bilaga E till särtryck 610 enligt ovan

Signaturen KA: Inlägg i Ånghwisslan 1335 år 1976 s 8




Telekom-sidan

Startsidan


Sidan senast uppdaterad den 13 februari 2022