På stambanorna var det under de första decennierna ofta långa stationsavstånd.  Det fanns ett stort behov av att kunna använda telegraflinjen för att tillkalla hjälp om ett tåg fått stopp ute på linjen. Vid järnvägar i Tyskland hade i många fall resgodsvagnarna försetts med morseapparater som i sådana fall kunde kopplas in på telegraflinjen. Senare gick man över till att utnyttja de ringverk som fannsför att lämna fasta besked från stationerna till vägvakter och andra postställen. Ringverken kompletterades för att kunna skicka vissa fasta besked (urspåring, hjälplok behövs etc) på morselinjen [Cauer: "Sicherungsanlagen im Eisenbahnbetriebe", Berlin 1922, sid  406].  I  Sverige förekom ringverk av denna typ endast undantagsvis. Dessutom hade banvaktsstugor och postställen normalt ingen anslutning till telegraflinjerna.

1863 försågs SJ:s tåg med särskilda visartelegrafapparater "för att, tilltrafikens betryggande, kunna åstadkomma telegrafiskt meddelande mellan å banan möjligen stannat tåg och stationerna"  [Statens Jernvägstrafiks årsberättelse för 1864, sid 37] 

1863 gav Kongl Styrelsen för Statens Jernvägstrafik ut ett cirkulär (nr 14) med bestämmelser för hur ett tåg som stannat ute på linjen skulle komma i kontakt med närliggande stationer. Den 10 augusti 1874 kom cirkulär 408 med vissa ändringar.

Konduktören skulle se till att tåget hade med sig en visartelegrafapparat och en ledningsstång för att kunna koppla in på telegrafledningen. Det skulle också finnas en med guttaperka isolerad koppartråd för att förbinda stången och visarapparaten. Dessutom skulle man ha en jordledning som kunde anslutas till en av rälerna; alternativt kunde vagnen där telegrafapparaten fanns vara "försedd med vid axellagren fästad ledningstråd" [avsnitt A punkt 1]. 1874 hade tillkommit en punkt om att telegrafapparaten inte fick användas till annat ändamål än telegrafering i tjänsten [A 8].  Jämför dagens debatt om det olämpliga i att använda arbetsgivarens e-postsystem för privata meddelanden.
 
När man kopplat in sig på telegraflinjen och ordnat jordledningen, var det dags att ge "larmsignal med fyra eller flere tätt efter hvarandra följande hvarf" [avsnitt A punkt 2]. Tanken var väl att expeditionspersonalen på angränsande stationer skulle inse att det var något onormalt om visaren plötsligt började snurra runt utan att stanna på något tecken. Sedan eventuellt pågående telegrafering mellan stationerna upphört, skulle konduktören anropa en av stationerna med "i signalboken uppgifven signal". Stationen skulle sedan svara med samma signal. Denna formulering ändrades i cirkulär nr 408, utfärdat den 10 aug 1874 till att stationen skulle svara med "sin signatur". Uppenbarligen fanns stationssignaturer åtminstone 1874, förmodligen redan 1863. 

Efter att den inledande handskakningen mellan tåg och station var avklarad, skulle tåget svara med ordet "Tåg" (Zug) [Avsnitt A punkt 2 e]. Visarapparaterna var ju tyska, och var uppenbarligen förberedda för att kunna skicka både enstaka tecken och vissa hela ord. Formuleringen ändrades 1874 till  Zug (Tåg).  Antagligen var väl telegrafapparaterna försedda med endast tyska texter. Stationen skulle svara "förstått" med ett varv. Sedan skulle konduktören "på öfligt sätt" skicka sitt meddelande.

Konduktören skulle normalt sända meddelandet "till någon af stationerna uppåt linjen" [A 3]. Detta visar att telegraflinjen var genomgående över längre sträckor, och inte sektionerad mellan intilliggande stationer. 1874 nämndes att det även gick att sända till närmaste station nedåt, om den låg betydligt närmre. För att telegrafera nedåt skulle apparaten kopplas in i omvänd ordning. 1863 var däremot formuleringen [A 5] att om det på grund av avbrott eller annat hinder inte gick att sända telegram uppåt linjen, "omflyttas trådarna i motsatta skifvor å apparaten, hvarefter någon af stationerne å motsatta sidan signaleras".

I första hand skulle närmaste station uppåt linjen anropas. Om denna station inte svarade, fick man försöka få kontakt med någon annan station.

Om ett tåg kopplat in sin telegrafapparat kunde det anropas av en station. Detta skedde med fyra eller flera varv. Tåget svarade med Zug. Telegram från tåg hade högsta prioritet vid vidarebefordran.

Om kunduktör anmält att han väntade på svar, fick stationerna inte stänga av till jorden [B 5]. Om det under tiden inträffade något som var av sådan vikt "att rapport derom ej kan uppskjutas, sändes denna för vidare befordran till närmaste Morse-station å motsatta sidan" [B 6].  Detta får väl tolkas som att visartelegrafförbindelsen med närmaste  station var avbruten under tiden ett tåg var inkopplat på linjen, och att stationen (som förutsattes sakna Morseförbindelse) därför måste skicka sina meddelanden på visartelegraf åt andra hållet.

Den 23 november 1888 utfärdade Kongl. Jernvägsstyrelsen ett cirkulär nr 1013 med ny "Instruktion för telegrafering från å banan stadnat tåg". Denna instruktion finns dessvärre inte i SJK arkiv, så jag vet inte vad som ändrades.

Av SJ 1906 - 1931 del II sidan 313 framgår, att visartelegrafapparaterna försvann från tågen i samband med slopandet av visartelegrafen 1911. Den ersattes till en början i viss omfattning av telefon, som dock försvann i början av 1920-talet. Senare återkom telefonen, dock i form av bärbara apparater av fälttelefontyp.
 

Källor

[Ahlberg 1941] Ahlberg, Nils "Köping - Uttersbergs Järnvägs Aktiebolag 1866 - 1941", Köping 1941.

Nyström: Lärobok i telegrafi, 1878, avsnittet om visartelegrafer

Telekom-sidan

Startsidan


Sidan uppdaterad den 8 maj 2022