1951 klagade SJ:s tredje distrikt hos elektrotekniska byrån över Sandersson-anläggningarnas brister. Signalerna lyste svagt (8 W lampor) och med liten ljusspridning. Ringklockorna var svaga och av olämplig konstruktion. Anläggningarna krävde mycket underhåll och var svåra att hålla i driftsdugligt skicka. Man ville därför bygga om anläggningarna.
Jag vet inte när anläggningen vid Klabbarp byggdes om. Bilden ovan, antagligen tagen någon gång under 1950-talet, visar säkerligen en signal av Sandersons tillverkning. Det är uppenbarligen en färgväxlarsignal, men till skillnad från de vid SJ vanliga Aga-signalerna är den utrustad med elektrisk belysning.
När järnvägsmuséet i Ängelholm tillhörde Sveriges Järnvägsmuseum fanns där en mekanism till en Sanderson-signal utställd i fungerande skick (bilder nedan). Denna signal har en färgväxlare som inte är särskilt märkvärdig, men mer intressant är att blinkning erhålles genom en roterande plåtcylinder runt lampan. Plåtcylindern har ett hål som släpper fram ljus varje gång hålet kommer mellan lampan och linsen. Jag vet inte om den avbildade signalen var av denna typ, men i samband med Klabbarp-anläggningen nämner tredje signalsektionen en liknande anläggning vid Axeltorp (Everöd - Vittskövle) där det noteras att både röda och vita skenet hade samma blinkfrekvens; 57 - 60 blinkar per minut. Standard är annars 40 vita resp 80 röda blinkar per minut. Man kan därför misstänka att även Axeltorp och Klabbarp hade Sandersson-signaler med roterande cylinder (det finns en bild från Axeltorp, och signalen där är tillsynes identisk med vägsignalen i Klabbarp).
Bilden ovan: Blinkande vitt sken visas, hålet i den roterande trumman passerar just förbi glödlampan. Färgväxlarens röda glas är i nedfällt läge.
Bilden nedan: Rött sken visas. Hålet i trumman är på väg förbi ljuskällan.
Vid Klabbarp fanns automatiska kontrollsignallyktor mot banan. Dessa visade blinkande brandgult sken när vägtrafiken var spärrad. Det är väl antagligen dessa lyktor som syns på bilden ovan. Signalens egendomliga utseende skulle kunna tyda på att det även här fanns en roterande avskärmningsanordning för att åstadkomma blinkeffekten.
Kontrollsignallyktor sattes upp framför allt på trafiksvaga linjer med rälsbusstrafik, där kombinationen rostiga räler och lätta fordon kunde göra att spårledningarna inte shuntades av rälsbussen. En del EJ-banor i Skåne hade åtskilliga sådana kontrollsignaler, vilket SJ tydligen tyckte var onödigt, och de flesta signalerna togs bort. Undantag var linjer som bara trafikerades av enstaka rälsbussar, där ansågs kontrollsignaler befogade. Det fanns för övrigt en del banor i Skåne som hade kontrollsignaler med rött och vitt sken, ungefär som de senare införda V-signalerna.
Kontrollsignalerna vid Klabbarp skulle enligt skrivelse från signalingenjören tas bort den 5 juni 1952 kl 9.00.
Utsnitt från ritning siiö 1378, uppgjord 1947 och ändrad 1950. Man ser de två långa spårledningarna SI och SII, samt den korta SIII vid själva övergången
Svartvita bilder från Järnvägsmuseet, ritning och uppgifter från SJ tredje signalsektions arkiv, Göteborgs landsarkiv (huvudsakligen dnr 18/52)
Sidan uppdaterad den 4 december 2016