Automatisk linjeblockering infördes på den
dubbelspåriga sträcka Stockholm - Roslags Näsby i fyra
etapper:
1926 Stockholm Ö - Stocksund (en annan uppgift anger den 15 februari 1927)
1934 Stocksund - Dj Ösby
1942 Dj Ekeby - Roslags Näsby
1943 Dj Ösby - Dj Ekeby. Samtidigt blev Ekeby fjärrstyrd
från tågexpeditionen i Ösby med hjälp av ett mångtrådssystem
På sträckan Stockholm - Stocksund fanns före automatiseringen två blockposter; Experimentalfältet och Ålkistan. För bemanning av dessa blockposter krävdes sex man. Med den automatiska linjeblockeringen fördubblades antalet blocksträckor. Längden på blocksträckorna varierade mellan 529 och 718 meter, anpassat till förekomst av hållplatser och kurvor. Alla räler användes för den elektriska tågdriftens återgångsström, så man installerade impedansförbindningar. Spårreläerna arbetade med lokalfas och spårfas för att eliminera risker som kunde uppstå vid fel på isolerskarvar. Strömförsörjning skedde med jordkabel som matades från banans kraftstation vid Stocksund via säkringar, brytare mm placerade i signalställverket i Stocksund. Kabeln sträckte sig ända till Stockholm Ö, och man för anta att signalöverföringen skedde i samma kabel.
Vid Stockholm Ö försågs utfartssignalerna med vingkopplingar så att de visade kör endast när första blocksträckan var fri. Infartssignalen fick vingkontakter för att skicka signalbesked till föregående blocksignal vilken fungerade som försignal. Dessutom hade infartssignalen vingkopplingar (vilket sannolikt fanns redan för den manuella linjeblockeringen) för att säkert gå till stopp när tåget rullade in på stationen. Kontrollampor för de närmaste blocksträckornas status installerades både i signalställverket och på tågexpeditionen.
Vid Experimentalfältet fick växlarna kontakter som bröt spårledningen om en växel rubbades från normalläget. Växlarna var låsta med kontrollås.
Bron vid Ålkistan förreglades via blockförbindelse med Stocksund, vilket vid denna tid brukade hjälp av blockfält. En bild från 1927 på sidan om Stocksund visar dock inga sådana blockfält, så kanske var beroendet realiserat på annat sätt.
Utmärkande för denna linjeblockering var att signaler endast
fanns för vänsterspår. Exempelvis i Dj Ösby kom det
först på 1970-talet upp infartssignaler för högerspår.
Blocksignaler för högerspår infördes inte
förrän anläggningarna byttes ut under 1990-talet.
Blocksignalerna kunde visa rött, fast grönt eller
blinkande grönst sken, det sistnämnda om nästa signal
visade stopp. Normalt var blocksignalerna släckta. Detta
gick bra eftersom det, på grund av att högerspårssignaler
saknades, inte fanns någon förväxlingsrisk.
Signalerna var försedda med två lyktor och bakgrundsskärm av numera normal typ. Den övre bilden, från Sveriges Järnvägsmuseum, visar en sådan signal vid Freskati. Det är inte känt när bilden är tagen.
Tidigare tycks, att döma av foton från t ex 1940-talet, runda bakgrundsskärmar ha förekommit på vissa signaler. Den dessvärre mycket dåliga undre bilden är från SEJIF meddelande nr 185 1941, sid 52, och visar signal H, senare benämnd H2, vid Stockholm Ö. Samma bild förekommer i annat sammanhang med något bättre kvalitet, och där syns att signalen har två ljusöppningar.
På alla ritningar jag sett är signalerna utritade med bakgrundsskärmar av den typ som fanns under senare år
Ritningen
ovan är från SRJ tidtabellsbok del A gällande fr o m den 22 maj 1937. Nu har den automatiska
linjeblockeringen förlängts till Djursholms Ösby. Stocksund
har fortfarande signaler av tillsynes avvikande typ. Vid Experimentalfältet
har övergångsväxlarna tagits bort.
Ritningen i större format
Fortsatt utbyggnad av automatisk linjeblockering