Linjeblockering


Med linjeblockering avses ett tekniskt system som reglerar att endast ett tåg åt gången får åtkomst till en blocksträcka. Signalen vid början av sträckan kan inte visa kör förrän sträckan är frigiven. Frigivning kan ske först när t ex föregående tåg påverkat en rälskontakt och isolerad räl vid slutet av sträckan. På enkelspår, eller dubbelriktade sträckor på dubbelspår, måste även körriktningen vara rätt inställd. Alternativt system är tåganmälan via telegraf eller telefon. Tåganmälan sker enligt en noga fastställd ritual, och kompletteras med att tågpersonalen skall kontrollera tågmöten. Även detta system ger därmed hög säkerhet.

Från omkring 1900 infördes manuell linjeblockering på vissa dubbelspårssträckor. Utbyggnaden upphörde under 1920-talet, eftersom tåganmälan gav nästan samma säkerhet utan investeringar i blockapparater och utfartssignaler, och dessutom var enklare att handhava vid obevakad körning, alltså att vissa stationer eller blockposter av besparingsskäl tidvis är obevakade. 
 
Endast några få enkelspårssträckor fick linjeblockering under tiden fram till 1920-talet. Exempel är Uppsala C- Uppsala N och Södertälje S - Södertälje C.  En specialvariant av linjeblock är det elektriska tågstavssystem som under några år användes på några av Roslagsbanans enkelspårssträckor. Detta system bygger på att det för varje enkelspårssträcka finns järnpinnar som föraren måste ha med sig för att få köra på sträckan. Bara en pinne kan samtidigt vara uttagen ur tågstavsinstrumenten (blockapparaterna).

På 1920-talet började SRJ och SJ med automatisk linjeblockering. Detta system, som numera finns på nästan alla huvudlinjer i Sverige,  kombinerar säkerhet, kapacitet och ekonomi. Blocksignalerna regleras automatiskt genom att tågen belägger spårledningar.  Man kan därmed placera blockposter där de behövs för att smidigt klara trafiken,  inte som tidigare med utgångspunkt från var det fanns personal - t ex vid hållplatser och vägkorsningar - som kunde betjäna blocksystemet.  Med automatisk linjeblockering kan  in- och utfartssignalerna vid obevakade stationer fungera som blockposter.

Automatisk linjeblockering är normalt en förutsättning för fjärrstyrning av linjestationernas signalsäkerhetsanläggningar (CTC, fjärrblockering). En enklare lösning är radioblock, som snart kommer i ny form genom ett för hela Europa standardiserat system (ERTMS; European Rail Traffic Management System inklusive ETCS; European Train Control System)  som bland annat kan realiseras som s k transmission-based signalling. Automatisk linjeblockering kombineras i Sverige numera i allmänhet med CTC, men under de närmaste åren (2006 -) kommer ytterligare installationer av enbart automatiskt linjeblock att genomföras främst i syfte att ytterligare öka säkerheten. Samtliga dubbelspårssträckor i Sverige har redan fjärrblockering (CTC och automatisk linjeblockering).

I slutet av 1940-talet inträffade en tågsammanstötning på en av Roslagsbanans enkelspårssträckor utan linjeblockering. Man införde därför i början av 1950-talet mellan Roslags Näsby och Täby [kyrkby]) ett modernt reläbaserat manuellt linjeblock, som Signalbolaget utvecklade och sålde till många järnvägar utanför Sverige, bland annat i Norge, Spanien och Egypten. Informationsöverföringen mellan stationerna skedde på tvåtrådig ledning med både likström och växelström av tre olika frekvenser (24, 38 och 60 Hz). För att frige sträckan, efter att slutsignalen kontrollerats, sändes 60 och 38 Hz växelström. I vardera änden av blocksträckan fanns en kort spårledning. 

Inom landet var intresset för manuella blocksystem fortfarande lågt, eftersom de "bara" ökade säkerheten (och i någon mån snabbade upp tågexpedieringen). Från omkring 1950 och tio år framåt fanns från driftsidan på SJ ett tryck att införa manuellt block på enkelspåriga huvudlinjer. 1949 fanns planer på att införa Signalbolagets (Ericsson) ännu ej färdigutvecklade manuella blocksystem på två stationssträckor mellan Ljusdal och Bollnäs. Vid samma tid utarbetade signalavdelningen inom SJ elektrotekniska byrå en funktionsbeskrivning, lite oklart om det gäller exakt samma lösning som Signalbolaget sedan marknadsförde, Ett av SJ utvecklat system infördes senare på tre stationssträckor norr om Bollnäs. 

Fram till 1956 var det vid SJ:s trafiksvaga linjer möjligt att låta tåg mötas på obevakade stationer.  Efter flera olyckor stoppades denna möjlighet, vilket ledde till ökade personalkostnader och tågindragningar. Det fanns ett intresse för att införa ett enkelt blocksystem eller någon typ av fjärrmanövrerade stopplyktor för att åter kunna tillåta möten på obevakade stationer, men detta genomfördes aldrig.  Numera finns möjlighet till radiodirigerad trafik; FÖT; förenklad trafik  Detta har hittills emellertid endast utnyttjats på godsbanan Örbyhus - Hallstavik.


Källor

Boberg, I: "Signalbolagets manuella blocksystem" i Ericsson Review 1955 sid 74 - 78

Startsidan

Sidan uppdaterad den 27 januari 2012