Linbanor i området kring Grängesberg och Ludvika

Högfors

Vid Högfors i Västmanland, söder om Grängesberg, byggdes i början av 1890-talet en linbana till Hörks station (nu Silverhöjden). Man transporterade främst malm och tackjärn. Banan var åtta kilometer lång, och ursprungligen utförd med enkel lina enligt Hodgsons konstruktion. Linan vägde 33 ton. Banan drevs av en 50 hästkrafters vattenturbin. Lösningen med enkellina visade sig i detta fall mindre lämplig, och ersattes snart av separata bär- och draglinor.

1903 fick Högfors järnvägsanslutning, och då lade man ner linbanan.

Källor

Järnvägshistoriskt forum 2016

Ericson, Jan: "Svenska linbanor" i "Tidskriften Tåg" 2018-12 sid 14 - 17

Björnberget - Grängesberg

Mellan Björnbergsfältets gruvor och B:s Grängesberg järnvägsstation byggdes 1893 en 2,3 kilometer lång linbana. Den ersatte en 750 mm hästbana som hade fört malmen till sjön Södra Hörken för vidaretransport med pråmar till järnväg. Malmbrytningen ökade i början av 1990-talet, och den befintliga transportvägen blev otillräcklig. En nackdel var också att transporter kunde ske endast under isfri tid.  

Banbygget tog onödigt lång tid, detta på grund av att de olika komponenterna inte beställts i lämplig ordning. Första försöket att transportera malm gjordes den 26 juni 1893, och blev inte helt lyckat - låsen som skulle göra fast burkarna vid draglinan släppte. Detta ledde till att burkarna kom i okontrollerad snabb rörelse och stötte samman. När man fått ordning på detta kom driften igång och pågick året runt, med undantag av vintrarna under första världskriget.   [H&F 2014 sid 1928 f]

Varje linbaneburk kunde rymma 200 kg malm, och banan skulle samtidigt klara minst 50 lastade burkar. Enligt en uppgift var banans kapacitet 80 ton per dygn.
 
Malmbrytningen i Björnberget upphörde 1924, men det fanns stora mängder malm i upplag, och dessa fortsatte man att frakta ut med linbanan. Malm från Pullero gruva gick också via linbanan. 1930 hade dock transportmängderna minskat så kraftigt att linbanan lades ned. 1931 revs banan [H&F 2014 s 1929]. En annan uppgift på samma sida i [H&F 2014] anger nyårsafton 1927 som nedläggningsdatum för linbanan.

Burängsberg - Norhyttan - Broby

Från 1600-talet och fram till 1907 bröts järnmalm i Burängsbergsfältet nordväst om Ludvika. Ytterligare malmförekomster hittades på 1960-talet men kom inte att brytas.

1901 anlades en 6.3 km lång linbana Burängsberg - Norhyttans masugn - Broby vid sjön Väsman. Förmodligen bestod banan av två sektioner som var sammankopplade vid Norhyttan. Från Broby gick transporterna vidare på sjön. 1908 hade all malm vid gruvan transporterats till Norhyttan och linbanan lades ned. Driften vid masugnen upphörde först 1909, så om årtalen stämmer måste de sista utleveranserna därifrån ha skett på annat sätt än med linbana. En annan källa, om transporterna på Väsman, uppger att linbanan stängdes 1910.   

Linbanan fanns kvar ännu 1916. Den revs senast 1920.    [Freding 2014 s 54]

Källbotten - Lekomberg 

Järnmalmsgruvan vid Lekomberg norr om Ludvika kompletterades 1910 med ett anrikningsverk. Den slig som framställdes där utlastades via en lastplats på SWB järnväg mellan Ludvika och Nyhammar. För att anrikningsverket enkelt skulle kunna ta emot malm från andra gruvor tillkom så småningom linbanor från Källbotten och Sörvik.  

Linbanan mellan Källbottengruvan och anrikningsverket vid Lekomberg sattes upp 1924 (driftstart 1925?) och var 4,5 km lång. Att linbanan kom till just 1924 berodde på att gruvbolaget inte längre ville betala de fraktpriser som SWB begärde. Istället utlastade man sligen vid Källbotten, där det fanns en lastplats på Bergslagsbanan (BJ). Linbanan hade under en tid uppenbarligen trafikuppgifter i båda riktningarna. I mitten av 1930-talet kom dock ett nytt avtal mellan gruvbolaget och SWB, och sligutlastningen skedde därefter vid Lekomberg. Ett sidospår från SWB leddes nu in i en tunnel under anrikningsverket, så att sligen kunde tappas direkt ner i järnvägsvagnarna. 

Linbanan köptes från Fristad, där den använts för torvtransport på en 5,4 km lång sträcka. Ännu tidigare hade linbanan använts för malmtransport på den 6,8 km långa sträckan mellan Nautanen och Koskullskulle. Banan krympte uppenbarligen vid varje förflyttning.  

Banan drevs av en elmotor i Lekomberg. Varje linbanekorg ("butt") kunde lasta ca 500 kg. Buttarna gick med ungefär 15 minuters mellanrum. Den mesta lasten gick i riktning mot Källbotten (?), och bärlinan för den riktningen (södra bärlinan) var därför kraftigare än på norra sidan. Lastningen i Lekomberg skedde ursprungligen för hand, men sedan kom en tappficka.

Malmbrytningen i Lekomberg upphörde 1945. Anrikningsverket stängdes 1951. 1950 slutade man använda linbanan. Lastbilar ersattes den sista tiden. Banan revs 1956. Bärkablar och åtskilliga andra rester finns kvar i naturen. Linbanetornen var av trä, men kanske fanns betongfundament som också kan tänkas finnas kvar?

Malmbrytningen vid Källbotten fortsatte, men 1965 stängdes den lokala schaktanläggningen. All uppfordring av malm skedde sedan via underjordsförbindelse till Håksberg. Gruvdriften upphörde helt 1979.  

Källor

lekomberg.se

[Freding 2014 s 192 f]

Sörvik - Lekomberg 

I Sörviksfältets järnmalmsgruvor norr om Ludvika blev det riktig fart på brytningen först i slutet av 1930-talet. Järnmalmsgruvan vid Lekomberg  hade sedan 1910 ett anrikningsverk,och 1941 - 42 byggdes en 2,4 km lång linbana i bruk mellan dessa platser.

1951 stängdes anrikningsverket, och därefter körde man istället Sörviksmalmen med lastbil till Håksberg där den anrikades. 1963 stängdes gruvan eftersom man fått problem med ras och inträngande vatten. 

Linbanan lades ned 1950. Först 1957 sålde man banan till en skrothandlare som skulle ombesörja rivning, så längs denna bana finns inte så mycket järnskrot kvar i naturen. Draglinor mm har dock observerats 2007, liksom betongfundament och vikter för bärkabeln.

Källor

lekomberg.se

[Freding 2014 s 194, 252]

Saxberget - Rävvåla (Saxdalen)

I Saxberget väster om Ludvika bröts zinkmalm från 1880-talet fram till 1988.

1898 - 99 byggde firma Ernst Nordström en linbana till det anrikningsverk som några år tidigare anlagts i Rävvåla. Banan var 2,1 km lång. Efter anrikning gick malmen på pråmar via Saxen och Väsman till Ludvika.

1913 var det dags att "i princip helt" bygga en ny linbana. Detta arbete utfördes av ingenjörsfirman Sven Carlsson. Men uppenbarligen var förhållandena hård, för 1927 var banan "kraftigt försliten". Även anrikningsverket var slitet. 1931 hade man byggt ett nytt anrikningsverk vid gruvan och linbanan kunde läggas ned. Den revs året därpå.

Vid anrikningsverket i Rävvåla fanns mellan 1912 och 1931 också en kort (200 meter) linbana för sligtransport.

Källor

[Freding 2014 s 225]
[Saxdalen, miljöanalys av ett historisk gruvområde... Länsstyrelsen Dalarnas län 2010]




Källor

[Freding 2014]  Freding, Mats: Industrijärnvägar i Dalarna,  Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 87  2014

[H&F 2014] Henriksson, Eric och Fredriksson, Christer: "Från järnbärarland till stålbad" 2014


Linbanor

Startsidan

Sidan uppdaterad den 21 juni 2019