Reläställverk

El-el-ställverken saknar mekaniskt förreglingsregister, men ställarna är fortfarande (undantag: Väsby - Södertäljetypens signalställare) låsta för att hindra felaktiga manövrer. I alla ställarställverk är förreglingslogiken och operatörsgränssnittet förenade i en gediget byggd ställverksapparat. Under 1920 började man i USA införa signalsäkerhetsanläggningar där säkerheten helt byggde på strömkretsar och reläer. I första hand användes relätekniken för fjärrstyrda anläggningar, framför allt i samband med CTC.

1929 tog Rock Island-järnvägen i bruk ett större reläställverk vid Blue Island, Ill. Manövreringen skedde genom att vrida växel- respektive signalsymboler i den illuminerade spårplanen, och dessa manöverorgan saknade låsning. Manöverapparaten för anläggningen, som hanterade cirka 500 tåg och växlingsrörelser per dygn, blev så liten att den bekvämt kunde skötas av en sittande operatör. Reläerna placerades på separata hyllor. Anläggningen hade konstruerats av Rock Islands signalavdelning i samarbete med signalteknikleverantören Chicago Railway Signal & Supply Company och Automatic Electric Inc, en leverantör av teleteknisk utrustning   [Wyant, Leroy: "The Rock Island Develops Unique Interlocker with No Mechanical Locking" i Railway Signaling Febr 1930 sid 61 - 64]

 
Blue Island, Ill. Reläerna är placerade på hyllor ovanför operatörens skuggskärmsförsedda huvud [Railway Signaling Febr 1930 sid 61]. Senare reläställverk fick ofta ett avskilt relärum, alternativt placerades reläerna i skåp

I mitten av 1930-talet började Signalbolaget leverera små reläställverk för linjestationer med två eller tre tågspår. Senare byggdes större anläggningar, t ex för Alvik. SJ:s signalavdelning gillade inte dessa ställverk, men tvingades acceptera att trafiksidan drev igenom att 25 knappställverk inköptes. I samband med denna beställning gjorde Signalbolaget en omkonstruktion av knappställverken. 

Manövrering:  NX, Union Route, Line-to-line

De dominerande krafterna inom SJ såg från mitten av 1940-talet införandet av reläställverk för småstationer på huvudlinjer som en strategisk fråga. De som tyckte att enklare anläggningar (centralapparater) kunde duga kördes över. Användargränssnittet var viktigt. Signalbolaget kunde 1946 visa upp fyra prov på manöverapparater. AVOS demonstrerade också en provapparat för 1944 års signalkommitté. Det är inte närmare känt hur provapparaterna var utformade, men troligen ingick Line-to-Line-manövrering i någon av demoapparaterna. Line-to-Line innebär att en tågväg kan begäras genom att manipulera en vippställare i början och en i slutet av tågvägens representation på ställverkets kombinerade spårplan och manöverapparat. Motsvarande princip hade införts av amerikanska GRS under benämningen NX; eNtrance-eXit. I Sverige kallades det in-ut. Den första NX-panelen installerades 1937 i Brunswick, England; sidan 18 i denna GRS-historik från Alstom  


Dessa bilder visar nederländska NS NX-ställverk i 's Hertogenbosch. GRS levererade signalteknik till NS inom ramen för Marshall-hjälpen. Operatören har fingret på en av ställarna för in/ut-funktion. Högst upp på panelen syns ställare för individuell växelomläggning, något som kunde behövas i vissa fall. Växellägena indikeras elektromekaniskt med svängande sektorer i spårlinjen.Bilden skickades från NS till SJ i augusti 1951 [Sveriges Järnvägsmuseum]     

 

Den andra stora amerikanska tillverkaren, Union Switch & Signal Co, introducerade ett liknande operatörsgränssnitt benämnt Union Route, UR. Den förssta UR-anläggningen togs i bruk 1938 av Baltimore & Ohio Chicago Terminal Railroad vid Western Ave Junction, Chicago [B&OCT Installs Route Interlocking, i Railway Signaling April 1938 sid 207 - 213]. Denna typ av reläställverk har sedan 1950 använts vid tunnelbanan i Stockholm.

Ny typ av reläställverk även i Sverige

Provanläggningar för reläställverk byggdes i Stehag på Södra stambanan och i Anderstorp (bakgrund beskrivning) på en enkelspårig sträcka i Småland. SJ intresserade sig även för inköp från Union Switch, men därav blev intet. Tunnelbanan i Stockholm köpte dock ställverk mm från denna leverantör.   

1944 års signalkommitté hade som en av sina huvuduppgifter att utreda och föreslå lösningar för ställverk vid små och medelstora stationer. 1970 skrev kommittén en utförlig rapport om vilka överväganden som gjorts vid utvecklingen av reläställverk.

Under 1950-talet startade seriemässig tillverkning av reläställverk vid SJ. Många komponenter köptes från Signalbolaget.  Anläggningar av äldre typ, med centralapparater såväl som ställarställverk med elektriskt förreglingsregister byggdes dock fortfarande. Detta berodde bland annat på begränsad projekterings- och leveranskapacitet före reläställverk, samtidigt som det fanns överskott på personal som främst var kompetenta på  den gamla tekniken.  

Omkring 1960 kom den standardiserade reläställverkskonstruktionen SJ 59, och några år senare började man i Stockholmsområdet installera de speciella så kallade  Cst-ställverken (Cst är en förkortning för Centralbangården Stockholm). Båda dessa ställverkstyper är friförbundna, och nyinstalleras ännu, t ex i Södertälje

I mitten av 1960-talet kom det geografiska ställverket SJ 65. Det använder reläsatser som förbinds enligt ett geografiskt schemasystem. Sådana ställverk byggdes under flera decennier vid stora och medelstora bangårdar. Numera installeras för sådana anläggningar i allmänhet datoriserade ställverk, med undantag av Stockholmsområdet, där endast reläställverk av  Cst-typ klarar de hårda kraven på kapacitet, flexibilitet  och driftsäkerhet.  

Ett par standardvarianter av reläställverk för sekundära banor har också byggts av SJ, men bara i litet antal. Även den svenska tillverkaren SATT (Svenska AB Trådlös Telegrafi) har levererat reläställverk, till bland annat LKAB och Angeredsbanan.

TGOJ införde som standard reläställverk från tyska Siemens, och Roslagsbanan har senare köpt hybridställverk (reläställverk med elektroniska delsystem) från schweiziska Integra, som numera ingår i Siemens-koncernen.   

Knappställverk

Cst-ställverk





Startsidan


Sidan uppdaterad den 21 augusti 2014.