Under 1880-talet började järnvägarna använda telefon, i första hand för kommunikation mellan stationer och banvakter. Telefonen ersatte meddelanden som skickades med tågen eller med bud. [Statens järnvägar 1856 - 1906 på runeberg.org]. Bantelefonsystemet byggdes snabbt ut, och SJ utrustade tågen på många linjer med en telefonapparat som kunde användas för att tillkalla hjälp om tåget blivit stående på linjen. Saknades bantelefonledning kunde telegraflinjen användas - vissa stationer hade en "stationstelefon" som kunde kopplas in på telegraflinjen om man varseblev larmsignal från tåg; "många tätt upprepade korta ringningar" [Bantelefonordning 1909].
På 1920-talet kom telegrafen alltmer i bakgrunden. Det blev vanligare att telefon användes även för säkerhetskritisk kommunikation (tåganmälan). En inventering från årsskiftet 1921/1922 [Landsarkivet Göteborg] visar att SJ andra distrikt då hade 1216 telefonapparater och 370 morsetelegrafapparater (samt 13 i reserv och 22 för övningsändamål).
SJ telefonföreskrifter 1939 beskriver hur telegram i stor utsträckning expedierades via telefon. Tabellen sist i föreskrifterna visar att telegraf främst användes för vissa förbindelser som berörde Norrland. När moderna fjärrskriftssystem med klartext senare infördes blev förhållandet annorlunda.
Telegraf- och telefonväsendet ur SJ-skriften Svensk statsbaneelektrifiering år 1942
Statens järnvägars telefonanläggningar i Stockholm 1877 - 1946, SJ-skrift utgiven 1946
SJ Bantelefonordning 1909, telefonföreskrifter 1939 (SJF särtryck 127)
TGOJ telefonordning 1934 TGOJ signaltabeller, cirka 1934
Telefonering från linjen Boden TLO 1989 TGOJ 1994
Sidan uppdaterad den 12 oktober 2023